Pedro Pedreiro Parou de Esperar - BRAZA

Nasci pobre, favelado, sem recato e sem madrinha

Vi meu pai estuprar minha mãe, muito doido de farinha

Logo cedo fui pro mundo, assaltar, catar latinha

Tinha sangue nos meus olhos porque a raiva me convinha

Cresci na rua e vi a crua crueldade do animal

De cimento fiz a cama e de grades meu varal

Desprovido e excluído no sentido literal

Menos apto segundo o darwinista social

Aos vinte veio a sorte num abrigo milagreiro

Onde aprendi as letras e o ofício de pedreiro

Acordava ainda escuro, no flagelo por dinheiro

Não esperava do futuro o alívio derradeiro

Construí um shopping onde eu nunca passeei

Prédios e escolas onde eu nunca estudei

Ao lado de Mariléia eu formei uma família

E o amor que nunca tive, vi nos olhos da minha filha

No mar competitivo meu lar era uma ilha

Até que um dia o infortúnio cruzou a minha trilha

Canelas pretas e blindados invadindo a favela

Gritaria, moto-taxis, confronto na viela

Um senhor de braços fortes como um escravo de Benguela

Agonizava nos meus braços, alvejado na costela

Toda a minha vida e o que vira até então

Fez sentido nas palavras desse velho ancião:

«Vítimas e algozes, todos somos, todos são

Nas metrópoles em chamas, irmão contra irmão»

Não espero mais a morte, nem o norte nem o trem

Eu me chamo Pedro, e você sou eu também

Jag föddes fattig, i favelan, utan blygsamhet och utan gudmor

Jag såg min pappa våldta min mamma, han var galen i mjöl

Tidigt gick jag till världen, rånade, hämtade burkar

Jag hade blod i ögonen för ilska passade mig

Jag växte upp på gatan och jag såg djurets grymma grymhet

Av cement gjorde jag sängen och från räcken min klädstreck

Utesluten och utesluten i bokstavlig mening

Mindre vältränad enligt socialdarwinisten

Vid tjugo kom tur i ett mirakelskydd

Där jag lärde mig bokstäver och murarhantverket

Vaknade fortfarande mörkt, i gissel efter pengar

Jag förväntade mig inte den ultimata lättnaden från framtiden

Jag byggde en galleria där jag aldrig har varit

Byggnader och skolor där jag aldrig studerat

Bredvid Mariléia bildade jag familj

Och den kärlek jag aldrig haft, jag såg den i min dotters ögon

I det konkurrensutsatta havet var mitt hem en ö

Tills en dag olyckan korsade min väg

Svarta skenben och pansarfordon invaderar favelan

Ropar, motorcykeltaxi, konfrontation i gränden

En herre med starka armar som en Benguelaslav

Han höll på att dö i mina armar, skjuten i revbenen

Hela mitt liv och vad jag har sett fram till dess

Det var vettigt i orden av den här gamle mannen:

«Offren och förövarna, vi är alla, vi är alla

I de brinnande metropolerna, bror mot bror»

Jag väntar inte längre på döden, inte heller på norr eller tåget

Jag heter Pedro, och du är också jag