Poema - Alberto Cortez

Es bella…, más bella…, muy bella…

Es hoy…, es mañana…, es ayer…

Es roca… y es mirlo…, es estrella…

Es irse…, quedarse…, volver…

Es hierba y es rama…, da sombra…

Es agua que calma la sed…;

Lejana…, es mía…, me nombra…

Me espera…, me sabe…, me ve…

Estalla…, se esconde…, se aleja…

Es ser o no ser…, ella es…

Y es tanto, que siempre regresa…

Y el antes…, se vuelve… después…

Me conoció, cuando tuvo sospechas de que vendría…

Y ella sabía que llegaría… ¡Ah si sabía…

Y luego…, tiempo…, corrieron los años y me fui un día…

Y ella sabía que volvería… ¡Ah si sabía… mi madre…

Es bella…, más bella…, muy bella…

Es hoy…, es mañana…, es ayer…

Es roca… y es mirlo…, es estrella…

Es siempre y es más…, es mujer…

Det är vackert..., vackrare..., mycket vackert...

Det är idag..., det är imorgon..., det är igår...

Det är sten... och det är koltrast..., det är stjärna...

Den går..., stannar..., kommer tillbaka...

Det är gräs och det är en gren..., det ger skugga...

Det är vatten som släcker törsten...;

Långt borta... det är mitt... det namnger mig...

Han väntar på mig... han känner mig... han ser mig...

Det exploderar..., det gömmer sig..., det rör sig bort...

Det är att vara eller inte vara..., hon är...

Och det är så mycket att det alltid kommer tillbaka...

Och före... blir... efter...

Han träffade mig när han hade misstankar om att jag skulle komma...

Och hon visste att det skulle komma... Åh, ja, hon visste...

Och sedan... tiden... åren gick och jag gick en dag...

Och hon visste att han skulle komma tillbaka... Å ja, hon visste... min mamma...

Det är vackert..., vackrare..., mycket vackert...

Det är idag..., det är imorgon..., det är igår...

Det är sten... och det är koltrast..., det är stjärna...

Det är alltid och det är mer..., det är en kvinna...