Flores de invierno - Alberto Cortez

Los vieron irse corriendo

como dos niños traviesos,

caminito de la playa

empujados por el viento.

Ella agitaba la falda

como una paloma en celo

y él se reía, olvidado

de fatigas y desvelos.

«„¡Qué vergüenza…¡qué vergüenza!“»,

clamaron los fariseos.

«„¡Qué vergüenza… ¡qué vergüenza!

la buena gente del pueblo.

Hay que llamarlos al orden

para que guarden sosiego.

Encerrarlos si es preciso,

para que sirva de ejemplo“».

Pero ellos sólo escuchaban

la voz de los sentimientos

y entre caricia y caricia

el amor hacia su juego.

El sostenía el timón

de la barca de los sueños

y ella tendida en la arena,

era doncella de nuevo.

««¡Qué vergüenza… ¡qué vergüenza…

De såg dem springa iväg

som två stygga barn,

liten stig från stranden

blåst av vinden.

hon viftade med kjolen

som en duva i värme

och han skrattade, glömt

av trötthet och sömnlöshet.

""Vad synd... vad synd!"",

ropade fariséerna.

«"Vad synd... vad synd!

stadens goda människor.

Du måste ringa dem för att beställa

så att de förblir lugna.

Lås in dem om du måste,

att tjäna som ett exempel."

Men de bara lyssnade

känslornas röst

och mellan smekning och smekning

kärleken till hans spel.

Han höll i rodret

från drömmarnas båt

och hon sträckte sig ut på sanden,

hon var jungfru igen.

"Vad synd... vilken skam...