Parábola de Uno Mismo - Alberto Cortez

Uno va subiendo la vida

De a cuatro los primeros escalones

Tiene todas las luces encendidas

Y el corazón repleto de ilusiones…

Uno va quemando energías

Es joven, tiene fe y está seguro

Soltándole la rienda a su osadía

Llegará sin retrasos el futuro…

Y uno sube, sube, sube

Flotando como un globo en el espacio

Los humos los confunde con las nubes

Subestimando a todos los de abajo…

Y uno sigue, sigue, sigue

Sumando vanaglorias y ambiciones

No sabe en realidad lo que persigue

Y va de distorsión en distorsiones…

Uno es un montón de etiquetas

Es un escaparate, un decorado

Un simple personaje de opereta

Un fruto de consumo consumado…

Uno es una simple herramienta

Que tiran cuando ya cae en desuso

Uno lo sabe, pero no escarmienta

Sigue aferrado a la ilusión que puso…

Y uno piensa, piensa, piensa

Que siempre seguirá en el candelero

Que nunca ha de vaciarse su despensa

Que queda mucha tinta en el tintero…

Y uno sigue, sigue, sigue

Cautivo de su imagen, caminando

El ego desbordado no concibe

Que muchos otros vengan empujando…

Y uno va teniendo evidencias

Ya no recibe flores ni palmadas

Rechaza que empezó su decadencia

Que va por la escalera de bajada…

Uno alza su voz de protesta

Suplica por seguir estando a bordo

Y duda, cuando nadie le contesta

Si se ha quedado mudo o si son sordos…

Si uno baja, baja, baja

No quiere, por orgullo, lamentarse

Que ya no es quien baraja la baraja

Ni se ha guardado un as para jugarse…

Y uno baja, baja, baja

Desciende lentamente hacia el olvido

Hay algo en su balance que no encaja

Lo que ha querido ser y que no ha sido…

Uno queda solo en la mesa

Negando su pasado amargamente

Le cuesta confesar que ha sido presa

De un canto de sirenas permanente…

Y uno es una isla desierta

Un médano en el mar, un espejismo

Empieza por abrir todas las puertas

Y termina a solas con sí mismo…

man går upp livet

Från fyra de första stegen

Fick alla lampor tända

Och hjärtat fullt av illusioner...

En är att bränna energi

Han är ung, han har tro och han är säker

Släpp sin djärvhet

Framtiden kommer utan dröjsmål...

Och en går upp, upp, upp

Flyter som en ballong i rymden

Ångorna förväxlas med molnen

Underskattar alla nedan...

Och en fortsätter, vidare, vidare

Lägga till fåfänga och ambitioner

Du vet inte riktigt vad du är ute efter

Och det går från förvrängning till förvrängning...

Den ena är ett gäng etiketter

Det är ett skyltfönster, en dekoration

En enkel operettfigur

En frukt av fullbordad konsumtion...

Det ena är ett enkelt verktyg

Vad slänger de när det går ur bruk?

Man vet det, men undervisar inte

Han fortsätter att hålla fast vid illusionen som han uttryckte...

Och du tänker, tänker, tänker

Det kommer alltid att vara i rampljuset

Att ditt skafferi aldrig ska tömmas

Det finns mycket bläck kvar i bläckhuset...

Och en fortsätter, vidare, vidare

Fången av hans bild, gående

Det överflödande egot blir inte gravid

Må många andra komma och trycka på...

Och en har bevis

Han får inte längre blommor eller klappar

Avvisar att dess nedgång började

Det går ner för trappan...

En höjer rösten i protest

Be att få stanna ombord

Och han tvekar, när ingen svarar honom

Om du har blivit stum eller om du är döv...

Om en går ner, ner, ner

Han vill inte, av stolthet, ångra sig

Att det inte längre är han som blandar kortleken

Inte ens ett ess har sparats för att spelas...

Och en går ner, ner, ner

Gå sakta ner i glömskan

Det är något i din balans som inte passar

Vad har velat bli och inte blivit...

En lämnas ensam vid bordet

Att bittert förneka sitt förflutna

Det är svårt för honom att erkänna att han är gripen

Från en permanent sirenlåt...

Och en är en öde ö

En dyn i havet, en hägring

Börja med att öppna alla dörrar

Och han hamnar ensam med sig själv...