A Daniel, un chico de la guerra - Alberto Cortez

A m los dieciocho

me pasaron de largo,

estrenando opiniones,

intenciones y cantos.

Como todos los chicos,

con el puo cerrado

y en las puertas abiertas

el futuro esperando.

Al tuyo, bruscamente

te lo desamarraron

y te hiciste a la niebla

en el mar del espanto.

Encallaron tus sueos… Daniel

en la turba y el barro.

Fue la muerte bandera…

y la vida un milagro.

Lo mo fue distinto… Daniel…

lo mo no fue nada.

Yo no tengo esa sombra…

que vaga en tu mirada.

Mi batalla fue el riesgo

de un machete escondido

y mi pozo de zorro,

un amor y un olvido.

Mi fusil, las pintadas

en los muros vacos

y el morir por la Patria,

un discurso florido.

Tu excusa de ser hombre:

algo ms que el motivo

de la barba y el porte

y el salir con los amigos,

fue volverte habitante… Daniel

de la lluvia y el fro;

asumir el naufragio

con los cinco sentidos.

Lo mo fue distinto… Daniel…

lo mo no fue nada.

Yo no tengo esa sombra…

que vaga en tu mirada.

Mi asunto fue un asunto

de madre preocupada

que no fuera muy tarde

el regreso a la casa.

De domingo a domingo

me peinaba las alas,

sin andar cada jueves

reclamando su alma.

La tuya, sin embargo,

agotaba hasta el alba

las escasas noticias

de las islas lejanas.

Un indicio cualquiera… Daniel

un rumor que saltara,

por pequeo que fuera…

era ya la esperanza.

Lo mo fue distinto… Daniel…

lo mo no fue nada.

Yo no tengo esa sombra…

que vaga en tu mirada.

El tiempo ir trayendo

la amnesia inexorable.

Habr muchas condenas

y pocos responsables.

Dirn que fue preciso,

dirn, «„inevitable“»,

y al final como siempre

ser Dios el culpable.

La historia necesita

en sus escaparates,

ocultar el trasfondo

de tanto disparate.

No es tuya la derrota… Daniel

no cabe en tu equipaje,

їAcaso las gaviotas…

otra vez en el aire?

Lo mo fue distinto… Daniel…

lo mo no fue nada.

Yo no tengo esa sombra…

que vaga en tu mirada.

jag är arton

de gick förbi mig,

framstående åsikter,

avsikter och sånger.

Som alla killar

med knuten näve

och i de öppna dörrarna

framtiden väntar.

till din, plötsligt

de lossade den

och du blev dimman

i rädslans hav

Dina drömmar strandade... Daniel

i torven och leran.

Det var flaggdöden...

och livet ett mirakel.

Min var annorlunda... Daniel...

min var ingenting.

Jag har inte den skuggan...

som vandrar i din blick

Min kamp var risken

av en dold machete

och min rävgrop,

en kärlek och en glömska.

Mitt gevär, graffitin

i de tomma väggarna

och dö för fosterlandet,

ett blommigt tal

Din ursäkt för att vara man:

något mer än anledningen

av skägg och lager

och gå ut med vänner,

Det höll på att bli en invånare... Daniel

från regn och kyla;

ta på vraket

med de fem sinnena.

Min var annorlunda... Daniel...

min var ingenting.

Jag har inte den skuggan...

som vandrar i din blick

Min affär var en affär

av orolig mamma

att det inte var för sent

hemkomsten.

Söndag till söndag

Jag kammade mina vingar

utan att gå varje torsdag

göra anspråk på sin själ.

Din däremot,

utmattad till gryningen

de knappa nyheterna

från avlägsna öar.

Någon aning... Daniel

ett rykte som hoppade,

spelar ingen roll hur liten...

det var redan hopp.

Min var annorlunda... Daniel...

min var ingenting.

Jag har inte den skuggan...

som vandrar i din blick

Tiden kommer att ge

den obönhörliga minnesförlusten.

Det blir många meningar

och få ansvariga.

De kommer att säga att det var exakt,

kommer att säga, ""oundvikligt"",

och i slutändan som alltid

var Gud den skyldige.

Berättelsen behöver

i deras fönster,

dölj bakgrund

av så mycket nonsens

Nederlaget är inte ditt... Daniel

får inte plats i ditt bagage,

Kanske måsarna...

tillbaka i luften?

Min var annorlunda... Daniel...

min var ingenting.

Jag har inte den skuggan...

som vandrar i din blick