Revisited - Wither

The silken mud of this life covers me,

Surrounding consciousness with lucidity

But I have forgotten how to feel this

Fallen far away from what I found

Spinning in the darkness I have made of chances given to me, to me, to me,

to me, to me.

There is a hope

There is desire

There is a Knowledge

But it is cold

It’s lying on the surface and deep within

But I must bring it round and center

Bring it round again

Where I

Can see

And it can… breathe

All smoke and mirrors here

Submerged in my perceptions

Worlds without end

Yet these things seem temporary

Doomed to fall away with the thought that made them real

The mud begins to dry

Beneath the unknown sun

The surface cracked and peeled

Spreading out it could be…

It could be poetry

I pull up at the cracks

Pick up the pieces one by one

While on my hands and knees

As I did as a child

So delicate, each one by one

They crumble in my hands

And now it’s coming clear

That you were always here

What I was longing for

What I was meant to be

I wanted to come home

Wanted to know you so badly

But it’s not like you ever really left me

No it’s not like you ever really would

I offered myself up

When I saw that there was nothing below me at all

Familiarity, comes flooding back to me

Of all the times I’ve revisited this

Of all the times I cried…

Reach, reach me!

Touch, touch me!

Heal, heal me!

Open, open me!

So what is in you will shine through me

And what is in me will shine through thee…

Det här livets silkeslera täcker mig,

Omgivande medvetande med klarhet

Men jag har glömt hur jag känner det här

Fallit långt ifrån vad jag hittade

Snurrar i mörkret jag har gjort av chanser som getts mig, till mig, till mig,

till mig, till mig.

Det finns ett hopp

Det finns lust

Det finns en kunskap

Men det är kallt

Den ligger på ytan och djupt inuti

Men jag måste ta det runt och centrera

Ta fram det igen

Där jag

Kan se

Och den kan... andas

All rök och speglar här

Nedsänkt i mina uppfattningar

Världar utan slut

Ändå verkar dessa saker tillfälliga

Dömd att falla bort med tanken som gjorde dem verkliga

Leran börjar torka

Under den okända solen

Ytan sprack och flagnade

Att sprida ut det kan vara...

Det kan vara poesi

Jag drar upp vid sprickorna

Plocka upp bitarna en efter en

På mina händer och knän

Som jag gjorde som barn

Så delikat, var och en

De faller sönder i mina händer

Och nu blir det klart

Att du alltid var här

Det jag längtade efter

Vad jag var menad att vara

Jag ville komma hem

Jag ville så gärna lära känna dig

Men det är inte som att du någonsin verkligen lämnat mig

Nej, det är inte som du någonsin skulle göra

Jag erbjöd mig själv

När jag såg att det inte fanns något under mig alls

Bekantskap, kommer tillbaka till mig

Av alla gånger jag har besökt det här igen

Av alla gånger jag grät...

Nå, nå mig!

Rör, rör mig!

Hela, hela mig!

Öppna, öppna mig!

Så det i du kommer att lysa igenom mig

Och det som finns i mig kommer att lysa igenom dig...