Päivänsäde ja menninkäinen - Vesa-Matti Loiri

Aurinko kun päätti retken

Siskoistaan jäi jälkeen hetken

Päivänsäde viimeinen

Hämärä jo mailleen hiipi

Päivänsäde kultasiipi

Aikoi juuri lentää eestä sen

Vaan menninkäisen pienen näki vastaan tulevan;

Se juuri oli noussut luolastaan

Kas, menninkäinen ennen päivän laskua ei voi

Milloinkaan elää päällä maan

He katselivat toisiansa

Menninkäinen rinnassansa

Tunsi kuumaa leiskuntaa

Sanoi: «Poltat silmiäni

Mutten ole eläissäni

Nähnyt mitään yhtä ihanaa!

Ei haittaa vaikka loisteesi mun sokeaksi saa

On pimeässä helppo vaeltaa

Käy kanssani, niin kotiluolaan näytän sulle tien

Ja sinut armaakseni vien!"

Mut säde vastas: «Peikko kulta

Pimeys vie hengen multa

Enkä toivo kuolemaa

Pois mun täytyy heti mennä

Ellen kohta valoon lennä

Niin en hetkeäkään elää saa!»

Ja niin lähti kaunis päivänsäde, mutta vieläkin

Kun menninkäinen yksin tallustaa

Hän miettii miksi toinen täällä valon lapsi on

Ja toinen yötä rakastaa

Solen avslutade resan

Hon släpade efter sina systrar ett tag

Den sista ljusstrålen

Skymningen smygde sig redan på

Dagsljus gyllene vinge

Var precis på väg att flyga framför den

Men den gamla lilla såg komma;

Den hade precis kommit upp ur sin håla

Kas, fänkålen före solnedgången kan inte

Lev aldrig på jorden

De tittade på varandra

Menninkäinen i bröstet

Kände en het publik

Sa: «Du bränner mina ögon

Men jag lever inte

Har du sett något som underbart!

Det spelar ingen roll om din briljans gör mig blind

Det är lätt att vandra i mörkret

Följ med mig, så ska jag visa dig vägen till min hemgrotta

Och för nåds skull tar jag dig!"

Men strålen svarade: «Helig troll

Mörkret tar andan ur dig

Och jag önskar inte döden

jag måste gå nu

Ellen är på väg att flyga in i ljuset

Jag kan inte leva så ett ögonblick!"

Och så gick dagens vackra stråle, men ändå

När fänkålen trampar ensam

Han undrar varför det finns ännu ett ljusets barn här

Och en annan älskar natten