Lignes de front - Robert Nelson, Caro Dupont

J’ai les bottes de mes erreurs din pieds, ça me va comme un gant

J’ai les poches pleines de mes poings fermés, j’prends jamais l’temps d’les

desserrer

J’ai un caillou dans mon ambition les mains gelées, mais pas frette aux yeux

Ma rétine c’est une vitre blindée, vitre teintée vas-y r’garde dedans

T’es vite feinté si tu m’parles dans l’blanc

J’ai du stress dans l’sang, j’récolte mes faiblesses dans l’champ

Y a un ruisseau d’instants qu’on appelle le temps

Qui m’coule entre les veines pis qu’j’essaie de prendre

J’ai les cernes plein de cendres

J’veux arrêter le fleuve, j’ai du gel plein l’crâne

Y a une araignée une veuve, qui m’tisse dans l'âme, ma tite toile d'épreuves

J’marche en équilibre, sué lignes, celles j’me suis creusées dans l’front

J’pars à chasse dans l’vide, pour tuer l’guide, celui qui m’a traîné dans l’fond

J’ai d’la glace dans l’bide, qui m’gruge les tripes, un igloo à la place du

poumon

Y a une page dans le livre pour des nouvelles lignes, j’vas tu l’réécrire mon

conte

J’creuse mes soucis quand, j’fronce les sourcils j’sens

Qu’mon front s’adoucit quand, quand j’tourne en soufi j’danse

Le coeur me nourrit tant, la peur me pourrit d’dans

J’traque mon oubli j’flanche, j’trouve juste ma survie j’pense

J’bouge les montagnes à la mitaine quand j’cours

C’est rouge dans l’four, y a mon passé qui m’accompagne

Dans la migraine j’t’en-dssour, de ma peau de tambour qui tire trop fort

Qui m’empêche de partir pis fuir mon corps

Pour les dire mes torts à mon étoile du Nord

C’t’encore calme dans l’port

La tempête s’prépare, faut qu’mon navire parte

J’prends mes rames sul tard, pis mon saphir craque

Plonge en respirant c’est jamais facile

Y a de la glace dans ma tête pis mes idées patinent

J'étais parti j’prenais même pu soin d’la famille

J’en ai mangé des mirages au sein d’ma famine

À la tienne, à la mienne, à la peine, à l’abîme

Y a ton parcours, y a l’mien, y a l’chemin, y a la cime

Y a la mort, y a les souvenirs, les regrets pis l’oubli

Les départs, les sourires, les objets qui pourrissent

Rappellent le passé, tapissent mon chantier

Le pain sur ma planche il vient pas du boulanger

Souffrance est danger, c’t’un enseignement aussi

Y a personne, y a tout le monde, y a juste moi chu maudit

En même temps chu béni, pas l’droit de me plaindre

Mais les glaciers partent pas quand j’repense à demain

J’ai planté mes pépins dans mon jardin d’problèmes

À c’t’heure mon panier rempli la récolte va ben

J’marche en équilibre, sué lignes, celles j’me suis creusées dans l’front

J’pars à chasse dans l’vide, pour tuer l’guide, celui qui m’a traîné dans l’fond

J’ai d’la glace dans l’bide, qui m’gruge les tripes, un igloo à la place du

poumon

Y a une page dans le livre, pour des nouvelles lignes, j’vas tu l’réécrire mon

conte

J’creuse mes soucis quand, j’fronce les sourcils j’sens

Qu’mon front s’adoucit quand, quand j’tourne en soufi j’danse

Le coeur me nourrit tant, la peur me pourrit d’dans

J’traque mon oubli j’flanche, j’trouve juste ma survie j’pense

Jag har mina misstags stövlar din fötter, det passar mig som handen i handsken

Jag har fickorna fulla av mina stängda nävar, jag tar mig aldrig tid till dem

att lossa

Fick en sten i min ambition, händerna frusna, men ingen oro i mina ögon

Min näthinna är pansarglas, tonat glas, gå och titta in

Du blir snabbt fejk om du pratar med mig i det vita

Jag har stress i blodet, jag skördar mina svagheter på fältet

Det finns en ström av ögonblick som vi kallar tid

Som rinner genom mina ådror och jag försöker ta

Jag har mörka ringar fulla av aska

Jag vill stoppa floden, min skalle är full av frost

Det finns en spindel, en änka, som väver i min själ, mitt lilla nät av prövningar

Jag går i balans, svettlinjer, de jag grävde i pannan

Jag går på jakt i tomrummet, för att döda guiden, han som släpade in mig i bakgrunden

Jag har glass i magen som äter magen, en igloo istället för

lunga

Det finns en sida i boken för nya rader, kan du skriva om den min

berättelse

Jag diggar mina bekymmer när jag rynkar pannan känner jag

Att min panna mjuknar när jag, när jag förvandlas till en sufi, dansar

Hjärtat matar mig så mycket, rädslan ruttnar mig inombords

Jag spårar min glömska jag rycker till, jag hittar bara min överlevnad tror jag

Jag flyttar bergen i vanten när jag springer

Det är rött i ugnen, där är mitt förflutna som följer med mig

I migränen dssurar jag dig, av min trumhud som drar för hårt

Som hindrar mig från att lämna och fly från min kropp

För att berätta för dem mina fel för min Polstjärna

Det är fortfarande lugnt i hamnen

Stormen är på väg, mitt skepp måste gå

Jag tar mina åror sent, och min safir spricker

Dyk andning det är aldrig lätt

Det är is i mitt huvud och mina idéer halkar

Jag var borta, jag tog till och med hand om familjen

Jag åt hägringar i min hunger

Till din, till min, till smärtan, till avgrunden

Där är din väg, där är min, där är stigen, där är toppen

Det finns döden, det finns minnen, ånger och glömska

Avgångarna, leenden, de ruttnande föremålen

Kom ihåg det förflutna, kanta min trädgård

Brödet på min tavla kommer inte från bagaren

Lidande är fara, det är också en läxa

Det finns ingen, det finns alla, det är bara jag förbannat

Samtidigt är jag välsignad, ingen rätt att klaga

Men glaciärerna går inte när jag tänker på morgondagen

Jag planterade mina frön i min trädgård av problem

Vid den här tiden är min korg full, skörden går bra

Jag går i balans, svettlinjer, de jag grävde i pannan

Jag går på jakt i tomrummet, för att döda guiden, han som släpade in mig i bakgrunden

Jag har glass i magen som äter magen, en igloo istället för

lunga

Det finns en sida i boken, för nya rader, jag ska skriva om den min

berättelse

Jag diggar mina bekymmer när jag rynkar pannan känner jag

Att min panna mjuknar när jag, när jag förvandlas till en sufi, dansar

Hjärtat matar mig så mycket, rädslan ruttnar mig inombords

Jag spårar min glömska jag rycker till, jag hittar bara min överlevnad tror jag