Al Este Del Edén - Paloma San Basilio

Alguien dijo quiero cantar mi canción preferida

que por los sembrados de arroz aprendí de memoria,

en horas de desaliento, cuando más duele la herida,

entre montañas de arados y falta de semillas.

Campesinos y estudiantes tiran de esa cortina

Y a lo lejos se distinguen hilos de luz y plata

bañando la piel desnuda detrás de la neblina

donde se esconde la noche afilando su espada.

Y en la aurora de los poetas libres

oí cantar al este del Edén,

almendros y laurel,

te vi volver al Este del Edén.

Alguien dijo puedo volar, tengo alas de verdad,

me crecieron en la celda entre muros de hielo,

cuando la llave dio vueltas dentro de mi soledad,

me llegó una escalera caída del cielo.

Y en la aurora de los poetas libres oí cantar al este del Edén,

almendros y laurel, te vi volver al Este del Edén.

Vi volver otras sonrisas más felices que nunca,

con lo que creí perdido bajo el peso del metal,

más allá del horizonte sé que espera tu boca

a mis labios agrietados por caminos de sal.

En la aurora de los poetas libres

oí cantar al este del Edén,

almendros y laurel, te vi volver al este del Edén,

al este del Edén, al este del Edén…

Någon sa att jag vill sjunga min favoritlåt

att av risfälten lärde jag mig utantill,

i timmar av missmod, när såret gör som mest ont,

mellan berg av plogar och brist på frön.

Bönder och studenter drar för den gardinen

Och i fjärran urskiljs trådar av ljus och silver

badar bar hud bakom dimman

där natten gömmer sig och vässar sitt svärd.

Och i de fria poeternas gryning

Jag hörde öster om Eden sjunga,

mandelträd och lagerblad,

Jag såg dig gå tillbaka till East Eden.

Någon sa att jag kan flyga, jag har riktiga vingar

De odlade mig i cellen mellan väggar av is,

när nyckeln vändes in i min ensamhet,

Jag fick en stege som fallit från himlen.

Och i de fria poeternas gryning hörde jag öster om Eden sjunga,

mandelträd och lagerblad, jag såg dig återvända till öster om Eden.

Jag såg andra leenden återvända gladare än någonsin,

med vad jag trodde var förlorat under vikten av metallen,

Bortom horisonten vet jag att din mun väntar

till mina spruckna läppar vid stigar av salt.

I de fria poeternas gryning

Jag hörde öster om Eden sjunga,

mandelträd och lager, jag såg dig återvända till öster om Eden,

öster om Eden, öster om Eden...