Martín El Pescador Y El Delfín Domador - María Elena Walsh

Había una vez un pescador que, como todos los pescadores, se llamaba Martín

Pescaba unos peces que, como todos los peces, andaban haciendo firuletes bajo

el agua

Y el agua era de mar, de un mar que, como todos los mares, estaba lleno de olas

Unas olas que, como todas las olas, se empujaban unas a otras diciendo «patatrún, patatrún, patatrún»

Un día Martín arrojó el anzuelo y, ¡zápate!, sintió que había picado un pez muy

grande

Trató de enrollar el hilo, pero el pez era fuerte y tironeaba como un camión

Tanto, tanto tironeó que arrastró a Martín por la arena de la playa.

Pero Martín era muy cabeza dura

No iba a dejarse pescar así nomás, y mucho menos por un pez

De modo que con una mano se sujetó el gorro y con la otra siguió prendido de su

caña

Cuando Martín quiso acordar, ya estaba metido en el agua, arrastrado a toda

velocidad hacia el fondo del mar

-¡Qué raro!, dijo Martín, yo debería tener miedo, y sin embargo este paseo me

gusta… y lo más gracioso es que no me ahogo… Lo que sucede es que,

pescador salvaje!

-Eso sí que no, protestó Martín, yo quiero ver la función pero a mí no me doma

nadie

Los peces pekineses, los langostinos finos, los camarones cimarrones,

el pulpo con la señora pulpa y los pulpitos, todos hicieron cola para sacar

entradas y ver al fenómeno

A Martín, claro, no le gustaba que lo miraran con ojos de pez, y forcejeaba

para escaparse, pero dos enormes tiburones disfrazados de mamarrachos lo

agarraron con sus aletas y no lo dejaron ni respirar, a pesar de que Martín

respiraba bastante bien bajo el agua

Por fin, entre grandes aplausos, entró el Domador, un Delfín gordo como tres

buzones, con chaqueta colorada, charreteras de alga y botones de nácar

Martín ya estaba enfurecido, y el Delfín se disponía a domarlo nada más que con

una ballenita para cuellos de camisa, porque en el mar no hay sillas.

Y no hay sillas, parece, porque los peces nunca se sientan

Desfilaron cientos de miles de millones de milloncitos de millonzotes de peces

y bicharracos de toda clase para ver el gran número del Circo

Martín no se dejaba domar así nomás, pero ya se estaba cansando y tenía mucha

sed, es decir, ganas de tomar un poco de aire

Peleaban duro y parejo, y Martín ya iba a darse por vencido cuando de pronto se

oyó en el Circo la siguiente palabra mágica:

-¡Pfzchztt!

A pesar de que esta palabra mágica había sido pronunciada muy bajito,

su tono fue tan autoritario que el público hizo un silencio impresionante.

Las ostras se quedaron con la boca abierta, y todos miraron hacia la entrada

El Delfín Domador Pirulín se quedó quieto, dejó de domar a Martín,

se quitó la gorra e inclinó la cabeza.

Martín se preguntó:

-¿Y ahora qué pasa?

¿No me doman más?

Se escuchó otra vez una voz muy suave y chiquita que dijo:

-¡Pfzchztt!

Y todos, silenciosa y respetuosamente, le abrieron paso a la dueña de la voz

Martín, que era muy educado, también se quitó el gorro y saludó

Entraba en la gruta, lenta y majestuosa, una Mojarrita con corona de malaquita

y collar de coral

-¿Quién será ésta, que los deja a todos con la boca abierta?, se preguntó Martín

El Delfín Domador Pirulín le adivinó el pensamiento y le dijo al oído:

-Es Su Majestad Mojarrita V, Reina del Mar, el Agua Fría y el Río Samborombón

-Ah, comentó Martín, …me parece cara conocida

La Reina Mojarrita se acercó a Martín y le dio un besito, ante el asombro y la

envidia de todos.

Martín se puso colorado y no supo qué pensar de todo esto

Después de un largo y misterioso silencio, la Reina habló, con una voz tan

chiquita que tuvieron que alcanzarle un caracol como micrófono

Y dijo así:

-¡Pfzchzit!

Yo, Mi Majestad Mojarrita V, Reina del Mar, el Agua Fría y el Río

Samborombón, ordeno: ¡Basta de domar al Martín Pescador!

¡Basta, requetebasta,

y el que lo dome va a parar a la canasta, y el que sea domador va a parar al

asador!

-Gracias, Majestad, tartamudeó Martín emocionado

-¡Pfzchztt!, prosigo, interrumpió la Reina;

Martín me pescó una vez,

hace un mes o cinco o tres, cuando yo era chiquita y me bañaba en camisón en

el Río Samborombón

-Claro, dijo Martín, ya me acuerdo, con razón me resultaba cara conocida,

Majestad…

-¡Pfzchztt!, prosigo, interrumpió la Reina;

Martín me pescó, pero le di lástima

y, sin saber que yo era Princesa, volvió a tirarme al agua.

Ahora yo quiero

devolverlo a la tierra, y lo enviaré en mi propia carroza lleno de regalos y

paquetitos

Y así fue como Martín volvió a su playa en una gran carroza tirada por

veinticinco mil tiburones disfrazados de bomberos, mientras la banda de

langostinos tocaba un vals, las ostras le tiraban perlas y el Delfín Domador

Pirulín le hacía grandes reverencias

Martín volvió a su casa y, como no era mentiroso, todo el mundo creyó en su

aventura

Lo único que no le creyeron del todo fue que Su Majestad Mojarrita V,

Reina del Mar, el Agua Fría y el Río Samborombón no sólo le hubiera dado un

besito al reconocerlo, sino que le había dado otro besito al despedirlo

Y así llegamos al fin de la historia de Martín con el Delfín Pirulín

Det var en gång en fiskare som, som alla fiskare, hette Martín

Han fångade några fiskar som, som alla fiskar, höll på att göra firuleter under

Vatten

Och vattnet kom från havet, från ett hav som, som alla hav, var fullt av vågor

Vissa vågor som, som alla vågor, tryckte på varandra och sa "patatrún, patatrún, patatrún"

En dag kastade Martín kroken och, ¡pápate!, kände han att han hade bitit en mycket

bra

Han försökte rulla in linan, men fisken var stark och drog som en lastbil.

Han drog så mycket att han släpade Martín över sanden på stranden.

Men Martin var väldigt egensinnig

Han tänkte inte låta sig fångas bara så, än mindre för en fisk

Så med ena handen höll han i sin hatt och med den andra fortsatte han att hålla i sin

sockerrör

När Martín ville komma överens var han redan i vattnet, meddragen

fart till havets botten

-Vad konstigt!, sa Martín, jag borde vara rädd, och ändå denna promenad

Jag gillar det... och det roligaste är att jag inte drunknar... Det som händer är att,

vild fiskare!

-Inte det, protesterade Martín, jag vill se föreställningen men den tämjer mig inte

ingen

Pekingfisk, fina räkor, vilda räkor,

bläckfisken med fruktköttsdamen och bläckfiskarna, alla köade för att ta ut

biljetter och se fenomenet

Martín gillade naturligtvis inte att bli tittad på med fiskögon, och han kämpade

att fly, men två enorma hajar förklädda till mamarrachos

tog tag med sina fenor och lät honom inte ens andas, trots att Martín

han andades ganska bra under vattnet

Till slut, till stora applåder, kom Tamern in, en delfin så fet som tre

brevlådor, med röd jacka, tångepauletter och pärlemorknappar

Martín var redan arg, och delfinen förberedde sig på att tämja honom med ingenting annat än

en liten val för skjortkragar, för det finns inga stolar i havet.

Och det finns inga stolar, verkar det som, för fiskarna sätter sig aldrig.

Hundratusentals miljoner små miljoner miljoner stora fiskar paraderade

och bicharracos av alla slag för att se det stora antalet Cirkus

Martín ville inte låta sig tämjas bara så, men han började redan tröttna och hade en hel del

törst, det vill säga lusten att få lite luft

De kämpade hårt och jämnt, och Martín höll på att ge upp när han plötsligt

hörde på Cirkus följande magiska ord:

-Pfzchztt!

Även om detta magiska ord hade uttalats mycket mjukt,

hans ton var så auktoritativ att publiken föll i en imponerande tystnad.

Ostronen gapade, och alla tittade mot ingången

Pirulín Dolphin Tamer stod stilla, slutade tämja Martín,

han tog av sig mössan och böjde huvudet.

Martin undrade:

-Och vad händer nu?

Tämjar de mig inte längre?

En mycket mjuk och liten röst hördes igen som sa:

-Pfzchztt!

Och alla, tyst och respektfullt, gav plats för röstens ägare.

Martín, som var mycket artig, tog också av sig hatten och hälsade

En Mojarrita med en malakitkrona kom in i grottan, långsam och majestätisk.

och korallhalsband

-Vem kommer det här att vara, som lämnar alla med munnen öppen?, undrade Martín

Pirulín Dolphin Tamer gissade hans tankar och viskade i hans öra:

-Det är Hennes Majestät Mojarrita V, havets drottning, kallt vatten och floden Samborombón

-Ah, kommenterade Martín, ... hon verkar vara ett bekant ansikte för mig

Mojarrita-drottningen gick fram till Martín och gav honom en liten kyss, innan förvåningen och

avundsjuk på alla

Martín rodnade och visste inte vad han skulle tycka om allt detta

Efter en lång och mystisk tystnad talade drottningen, med en röst som

liten flicka de var tvungna att ge henne en snigel som mikrofon

Och han sade så här:

-Pfzchzit!

Jag, Min Majestät Mojarrita V, Drottningen av havet, kallt vatten och floden

Samborombón, jag beordrar: Sluta tämja kungsfiskaren!

Tillräckligt, tillräckligt krävs,

och den som tämjer den hamnar i korgen, och den som är en tämjare hamnar i korgen

spotta!

-Tack, majestät, stammade Martin upprymt

-Pfzchztt!, fortsätter jag, avbröt drottningen;

Martin fångade mig en gång,

för en månad eller fem-tre sedan, när jag var liten och badade i mitt nattlinne

floden Samborombón

-Självklart, sa Martín, jag minns, inte konstigt att jag hittade honom ett bekant ansikte,

Majestät…

-Pfzchztt!, fortsätter jag, avbröt drottningen;

Martín fångade mig, men jag tyckte synd om honom

och utan att veta att jag var en prinsessa, kastade han mig tillbaka i vattnet.

nu vill jag

lämna tillbaka honom till jorden, och jag ska skicka iväg honom i min egen vagn full av gåvor och

små paket

Och det var så Martín återvände till sin strand i en stor flottör som drogs förbi

tjugofem tusen hajar utklädda till brandmän, medan bandet av

räkor spelade vals, ostron kastade pärlor på honom och delfintämjaren

Pirulín gjorde stora bugningar för honom

Martín återvände hem och eftersom han inte var en lögnare trodde alla på hans

äventyr

Det enda som de inte helt trodde var att Hans Majestät Mojarrita V,

Drottning av havet, kallt vatten och floden Samborombón skulle inte bara ha gett henne en

kyss när jag erkände honom, men hade gett honom en ny kyss när han sa adjö

Och så kommer vi till slutet av berättelsen om Martín med Pirulín-delfinen