Pilvien YlÄpuolella - Julma Henri & RPK, Julma Henri, RPK

Korvissa kaikuvat maailmani sirpaloiva nauru

Mieltäni loukkaavat sanat

Itkukaan ei auta nyt

Maailmani on luhistunut

Niskaperseotteella heitettiin totuuteen

Ilman karttaa aavikolla

Kauhuissaan tyhjyyttä jokapuolella

Ei peiliä josta voisin itseni nähdä

Sirpaleiksi tyhjäksi vanha meni

Nyt pyrin sille kovimmalle kalliolle

Totuudelle, kädet verillä

Keräilen sirpaleita viimeinkin olen minä

Sääpallo, sun pääkallos

Mieli on kuin taivas

Tunnen myrskyn raivoavan

Sadepilvet ajallaan, kato vaan

Täällä pilvien yläpuolella

On niin rauhallista

Pikkupoika, tarkkailen sääpallo pääkalloos

Anna sen laajeta

Tuu tänne kattoon (kattoon)

Ne on vaan hetkellisiä

Myrskyjä pään sisässä

Katselen alas vuoreltani

Suurta murheellistä joukkoa

Minua ne pelottaa

Sanovat mielettömäksi, mikä ironia

Matkallasi mestariksi

Takanasi hylätty kasvukeppi

Matkalla ihmettelet niitä

Sisässäsi huutavia menneisyyden ääniä

Mitä sinäkin haluat sanoa?

Aijaa, mä paijaan.

Ole vaan.

Traumoissa, et pysy saumoissa

Totuuden henki putsaa tätä

Nää tarvii päivänvaloa

Rakkautta ja puhdasta ilmaa

Henri, puhdista mielesi

Menneisyyden liasta

Niin maailma ei näytä sen läpi

Niin pahalta.

Sääpallo, sun pääkallos

Mieli on kuin taivas

Tunnen myrskyn raivoavan

Sadepilvet ajallaan, kato vaan

Hahmotan tätä maailmaa

Ahneuden ohjaamia

Huutaa unen kipua

Hajoitettuna, hallittuja

Kato totakin

Koittaa muuttaa ittensä maailmaa muuttamalla

Tai tota joka hakkaa heikkoutta itsestään

Tai tota joka tunkee päätä puskaan

Yrittää epätoivoisesti muuttaa mieltään

Mutta jälkeenpäin joka kerta täältä herää

Ja tuolla henkilön valvojia

Kokoontuvat kuuntelemaan sanoja, ei sanomaa

Pelko niitä heräämään ohjaa

Eivät osaa olla pelkonsa kanssa

Joko piilossa tai tuhoamassa

Tai totuuden kanssa

Kasvussa.

Sääpallo, sun pääkallos

Mennään niistä läpi

Ja taas on kirkas.

Sääpallo, sun pääkallos

En nää niistä läpi

Ja taas on kirkas.

Mitt världskrossande skratt ekar i mina öron

Jag tycker att orden är stötande

Att gråta hjälper inte nu

Min värld har rasat samman

Kastas in i sanningen med nacken

Utan karta i öknen

Skräckslagen tomhet överallt

Ingen spegel att se mig själv i

Den gamla gick i bitar

Nu siktar jag på den hårdaste rocken

För sanningen, händer med blod

Plockar upp skärvorna Äntligen är det jag

Väderboll, min skalle

Sinnet är som himlen

Jag känner hur stormen rasar

Regnmoln i tid, bara försvinner

Här ovanför molnen

Det är så fridfullt

Lilla pojke, jag tittar på väderbollen i min skalle

Låt det expandera

Kom hit till taket (till taket)

De är bara tillfälliga

Stormar inne i huvudet

Jag tittar ner från mitt berg

En stor sorglig skara

De skrämmer mig

De säger galet, vilken ironi

På väg att bli en mästare

En övergiven växande pinne bakom dig

På vägen kommer du att undra över dem

Röster från det förflutna som skriker inom dig

Vad vill du också säga?

Kom igen, jag går.

Var bara.

Vid trauma håller man sig inte i sömmarna

Sanningens ande renar detta

Detta behöver dagsljus

Kärlek och ren luft

Henri, rensa ditt sinne

Från det förflutnas smuts

Så världen ser inte igenom det

Så dåligt.

Väderboll, min skalle

Sinnet är som himlen

Jag känner hur stormen rasar

Regnmoln i tid, bara försvinner

Jag förkroppsligar den här världen

Drivs av girighet

Skriker smärtan av sömn

Upplösta, hanterade

Taket såklart

Att försöka förändra sig själv genom att förändra världen

Eller den som slår svaghet själv

Eller den som sticker huvudet i baken

Försöker desperat att ändra sig

Men efteråt vaknar den varje gång

Och den personens handledare

Samlas för att lyssna på orden, inte budskapet

Rädsla driver dem att vakna

De vet inte hur de ska vara med sin rädsla

Antingen gömmer sig eller förstör

Eller med sanningen

Ökar.

Väderboll, min skalle

Låt oss gå igenom dem

Och det är ljust igen.

Väderboll, min skalle

Jag kan inte se igenom dem

Och det är ljust igen.