Requiem - Joolz

Slowly, slowly, the heavy golden days

Slide past like honey off a spoon

The fire hisses and the wind outside

Shakes the windows in their frames

People pass outside, their lives like tramlines

Moving in some silent, ritual passage

Faces blank as water, their eyes folded and secret

Clutching themselves to themselves

Corsetted and strapped against the world’s tricks…

Nothing makes them jump

These autumn weeks slip past

Like a timeless river, never to return

A sightless melancholy washes the faces, and the streets;

They say that those who die from exposure

At the end, cuddle in their snow shrouds

As if a were a lover’s arms

Warm and sleepy as the Lady takes them home

For the last time;

As the storm clouds of hysteria thicken and rumble

On horizons far away

I wonder if this stupor is our last golden dream

And if we’ll ever wake from it again

Sakta, sakta, de tunga gyllene dagarna

Glid förbi som honung från en sked

Elden väser och vinden utanför

Skakar fönstren i sina ramar

Människor passerar utanför, deras liv som spårvagnar

Rör sig i en tyst rituell passage

Ansikten tomma som vatten, ögonen är vikta och hemliga

Håller sig fast vid sig själva

Korsettad och fastspänd mot världens tricks...

Ingenting får dem att hoppa

Dessa höstveckor glider förbi

Som en tidlös flod som aldrig återvänder

En synlös melankoli sköljer ansiktena och gatorna;

De säger att de som dör av exponering

I slutet, gosa i deras snöhöljen

Som om en är en älskares armar

Varma och sömniga när damen tar dem hem

För sista gången;

När hysterins stormmoln tjocknar och mullrar

På horisonter långt borta

Jag undrar om den här stupor är vår sista gyllene dröm

Och om vi någonsin kommer att vakna ur det igen