Non è successo - File Toy, Dj Fastcut, West

C’hanno buttato nel fango, mi sto rialzando

Manganellato Luca alla nuca, ma sono stanco

Di subire 'ste leggi da branco, di sentirvi qui accanto

Abbandono tutto tranne il lutto che sto raccontando

Canto le storie di amici, serate, impicci

Conto le cicatrici e ferite grondanti, un whiskey

Mi porta lontano da qui, sopra un mare blue cheese

Per non sentirmi così, stretto come i tuoi jeans

Ogni palmo ho un ricordo di quel che è stato

È uno stato mentale nato dal fato che c’ha portato lì

C’han giudicato, sparlato, contaminato, clonato

Nessuno pensa sia scontato, siamo ancora qui

Ora ho il coraggio di chiedere: «Amici, come state?»

Con l’orgoglio di chi le storie le ha superate

Voi che non vi vedo più vi giuro mi mancate

Ma calmo sulla balaustra ora aspetto l’estate

Io sto crescendo e sono pochi i frutti che raccolgo

Ma non mi piango addosso e tanto meno mi nascondo

Faccio uscire un mostro dall’inchiostro

E libero dai pesi, scrivo degli schiaffi presi e i lividi che porto

E più divento uomo meno mi so stare zitto

Avessi avuto un padre accanto righerei più dritto

Ho avuto più di un vuoto da colmare, limiti da superare

Diventando grande durante il tragitto

La donna che tenevo a cuore: fuggita altrove

Capita che ho scambiato un accendino per il sole

Ancora credo in quella cosa che si chiama amore

Perché non compri un’emozione con le banconote

E quell’amico che scappò con lei ancora brucia

A ripensarci ancora adesso spesso vedo nero

Ma ancora voglio riporre negli altri la fiducia

Perché lì fuori si nasconde qualche amico vero

De kastade oss i leran, jag reser mig

Slog Luca i bakhuvudet, men jag är trött

Att underkasta sig dessa lagar som ett paket, att känna dig bredvid mig

Jag överger allt utom sorgen jag pratar om

Jag sjunger berättelser om vänner, kvällar, missöden

Jag räknar ärren och droppande sår, en whisky

Den tar mig bort härifrån, över ett blåmögelosthav

För att inte känna så här, lika tighta som dina jeans

Varje handflata jag har ett minne av det som hände

Det är ett sinnestillstånd född av ödet som förde oss dit

De dömde oss, smutsade ner oss, förorenade oss, klonade oss

Ingen tycker att det är självklart, vi är fortfarande här

Nu har jag modet att fråga: "Vänner, hur mår ni?"

Med stolthet för dem som har överträffat dem

Jag ser dig inte längre, jag svär att jag saknar dig

Men lugn på balustraden, nu väntar jag på sommaren

Jag odlar och frukterna jag skördar är få

Men jag tycker inte synd om mig själv och ännu mindre gömmer jag mig

Jag får ett monster att komma ur bläcket

Och fri från bördor skriver jag om smällarna jag fick och blåmärkena jag bär

Och ju mer jag blir man, desto mindre kan jag tiga

Om jag hade haft en pappa bredvid mig skulle jag gå rakare

Jag har haft mer än ett tomrum att fylla, gränser att övervinna

Att växa upp längs vägen

Kvinnan jag höll nära mitt hjärta: flydde någon annanstans

Det händer att jag missar en tändare för solen

Jag tror fortfarande på det som kallas kärlek

Varför köper du inte en känsla med sedlar

Och den där vännen som rymde med henne brinner fortfarande

När jag tänker på det redan nu ser jag ofta svart

Men jag vill fortfarande lita på andra

För några riktiga vänner gömmer sig där ute