Insensé - Darjeeling, Jean Michel Caradec

Elle a peur de prendre l’avion, mais elle regarde par la fenêtre

Comme si c'était son passé qui était dehors.

Elle ne tient plus jamais ma main.

Elle n’est plus une enfant, plus une enfant.

Elle achète des tapis d’Orient pour mettre aux murs de sa maison.

Elle ne sait pas, bien sûr, que c’est une prison.

Elle a perdu le goût de l’impossible.

Elle a des clés à chaque doigt, à chaque doigt.

Elle ferme ses volets comme elle ferme ses yeux.

Il y a bien longtemps qu’elle n’a pas vu la lune.

Ses lèvres couleur de prune sont les fruits d’un jardin de pluie

Jardin de pluie, jardin de pluie.

Hon är rädd för att flyga, men hon tittar ut genom fönstret

Som om det var hans förflutna som var utanför.

Hon håller aldrig min hand igen.

Hon är inte längre ett barn, inte längre ett barn.

Hon köper orientaliska mattor att sätta på väggarna i sitt hus.

Hon vet förstås inte att det är ett fängelse.

Hon har tappat smaken för det omöjliga.

Hon har nycklar på varje finger, på varje finger.

Hon stänger luckorna när hon blundar.

Det var länge sedan hon såg månen.

Hennes plommonfärgade läppar är frukterna av en regnträdgård

Regnträdgård, regnträdgård.