Там, вдалеке - Чёрный Лукич

Там, вдалеке, искоркой светит моя надежда.

Там, там налегке я убегал, чтобы остаться прежним.

Тёплый кусок зори бросили в яму, чтобы склевали птицы.

Снег прыгал с небес и умирал, чтобы не успеть разбиться.

Сердце сухим листком тихо закружит в ноги прохожим людям.

Дождь, радужный дождь, петь о любви мы никогда не будем.

Стылый чужой очаг, мёрзнет под снегом ягода-незабудка.

Путь, правильный путь я не забыл, значит наступит утро.

Där i fjärran lyser mitt hopp som en gnista.

Där, där lätt, sprang jag iväg för att vara densamma.

En varm bit av gryningen kastades i ett hål för fåglarna att picka.

Snö hoppade från himlen och dog, för att inte hinna bryta.

Hjärtat, som ett torrt löv, snurrar tyst vid foten av förbipasserande.

Regn, regnbågsregn, vi kommer aldrig att sjunga om kärlek.

En kall främmande härd, ett förgätmigej-bär fryser under snön.

Vägen, den rätta vägen, har jag inte glömt, så morgonen kommer.