La Gayola - Armando Pontier

¡No te asustes ni me huyas… No he venido pa' vengarme

Si mañana, justamente, yo me voy pa' no volver…

He venido a despedirme y el gustazo quiero darme

De mirarte frente a frente y en tus ojos contemplarme

Silenciosa, largamente, como me miraba ayer…

He venido pa’que juntos recordemos el pasado

Como dos buenos amigos que hace rato no se ven;

A acordarme de aquel tiempo en que yo era un hombre honrado

Y el cariño de mi madre era un poncho que había echado

Sobre mi alma noble y buena contra el frío del desdén

Una noche fue la muerte quien vistió mi alma de duelo

A mi tierna madrecita la llamó a su lado Dios…

Y en mis sueños parecía que la pobre, desde el cielo

Me decía que eras buena, que confiara siempre en vos

Pero me jugaste sucio y, sediento de venganza…

Mi cuchillo en un mal rato envainé en un corazón…

Y, más tarde, ya sereno, muerta mi única esperanza

Unas lágrimas amargas las sequé en un bodegón

Me encerraron muchos años en la sórdida gayola

Y una tarde me libraron… pa' mi bien… o pa' mi mal…

Fui sin rumbo por las calles y rodé como una bola;

Por la gracia de un mendrugo, ¡cuantas veces hice cola!

Las auroras me encontraron largo a largo en un umbral

Hoy ya no me queda nada;

ni un refugio…¡Estoy tan pobre!

Solamente vine a verte pa' dejarte mi perdón…

Te lo juro;

estoy contento que la dicha a vos te sobre…

Voy a trabajar muy lejos… a juntar algunos cobres

Pa' que no me falten flores cuando esté dentro 'el cajón

Var inte rädd eller fly ifrån mig... Jag har inte kommit för att hämnas

Ja, imorgon, just, jag åker för att inte återvända...

Jag har kommit för att säga hejdå och jag vill unna mig själv

Att titta på dig ansikte mot ansikte och i dina ögon betrakta mig

Tyst, länge, när han tittade på mig igår...

Jag har kommit för att vi tillsammans ska kunna minnas det förflutna

Som två goda vänner som inte setts på ett tag;

Att minnas den tiden då jag var en ärlig man

Och min mammas kärlek var en poncho som hon hade kastat

På min ädla och goda själ mot föraktens kyla

En natt var det döden som klädde min sörjande själ

Gud kallade min ömma lilla mamma vid sin sida...

Och i mina drömmar verkade det som stackaren, från himlen

Han sa till mig att du var bra, att alltid lita på dig

Men du spelade mig smutsig och hämndsugen...

Min kniv i ett dåligt ögonblick släpade jag i ett hjärta...

Och senare, redan fridfull, död mitt enda hopp

Några bittra tårar torkade jag i ett stilleben

De låste in mig i många år i den smutsiga gayola

Och en eftermiddag befriade de mig... för mitt bästa... eller för mitt onda...

Jag gick planlöst genom gatorna och rullade som en boll;

Hur många gånger har jag stått i kö!

Norrskenet fann mig långt vid en tröskel

Idag har jag ingenting kvar;

inte ens ett härbärge...jag är så fattig!

Jag kom bara för att träffa dig för att lämna dig min förlåtelse...

Jag svär;

Jag är glad att lyckan är över dig...

Jag ska jobba långt bort... för att samla ihop lite koppar

Så att jag inte saknar blommor när lådan är inne