Pokol - Ordog

Wreath of nails hold apart

The flesh that is now parted

I hate myself

For being weak enough to faint

Bloodstained are my hands

Fill my chalice

Full of endeavour

I am so alone

My hands are like

A great river of death

I seduce pain and clasp nettles to my arms

More pain coming from within than from outside

No peace for me in death

All the world turns to ice in my eyes

My lamentation is long

Recalling a past when i had a home

From my temple

There is no comfort

For that

I will soon be absent

Nagelkrans håller isär

Köttet som nu är delat

Jag hatar mig själv

För att vara svag nog att svimma

Mina händer är blodfläckade

Fyll min kalk

Full av strävan

Jag är så ensam

Mina händer är som

En stor flod av död

Jag förför smärta och knäpper nässlor i armarna

Mer smärta kommer inifrån än utifrån

Ingen frid för mig i döden

Hela världen förvandlas till is i mina ögon

Min klagosång är lång

Jag minns ett förflutet när jag hade ett hem

Från mitt tempel

Det finns ingen komfort

För det

Jag kommer snart att vara frånvarande