Présence humaine - MICHEL HOUELLEBECQ

Nous marchons dans la ville nous croisons des regards

Et ceci défini notre présence humaine

Dans le calme absolu de la fin de semaine

Nous marchons lentement aux abords de la gare

Nos vêtements trop larges abritent des chairs grises

A peu près immobiles dans la fin de journée

Notre âme minuscule à demi condamnée

S’agite entre les plis et puis s’immobilise

Les hommages à l’humanité se multiplient sur la pelouse

Ils étaient au nombre de douze leur vie était très limitée

Nous avons existé telle est notre légende

Certains de nos désirs ont construit cette ville

Nous avons combattu des puissances hostiles

Puis nos bras amaigris ont lâché les commandes

Et nous avons flotté loin de tous les possibles

La vie s’est refroidie la vie nous a laissé

Nous contemplons nos corps à demi effacés

Dans le silence émerge quelques data sensibles

Mes hommages à l’humanité se multiplient sur la pelouse

Ils étaient au nombre de douze leur vie était très limitée

Nous sommes réunis nos derniers mots s'éteignent

La mer a disparu

Une dernière fois quelques amants s'étreignent

Le paysage est nu

Au dessus de nos corps glissent les ondes hertziennes

Elles font le tour du monde nos corps sont presque froids

Il faut que la mort vienne la mort douce et profonde

Bientôt les êtres humains s’enfuiront hors du monde

Alors s'établira le dialogue des machines

Et l’informationnel remplira triomphant

Le cadavre vidé de la structure divine

Puis il fonctionnera jusqu'à la fin des temps

Mes hommages à l’humanité se multiplient sur la pelouse

Ils étaient au nombre de douze leur vie était très limitée

Vi går genom staden vi möter ögon

Och detta definierar vår mänskliga närvaro

I helgens absoluta lugn

Vi går sakta runt stationen

Våra för stora kläder skyddar grått kött

Ganska stilla i slutet av dagen

Vår lilla, halvt dödsdömda själ

Vickar mellan vecken och kommer sedan till vila

Hyllningar till mänskligheten förökar sig på gräsmattan

De var tolv till antalet, deras liv var mycket begränsat

Vi existerade så är vår legend

Några av våra önskningar byggde denna stad

Vi bekämpade fientliga makter

Då släppte våra tunna armar reglagen

Och vi flöt bort från alla möjligheter

Livet blev kallt livet lämnade oss

Vi begrundar våra halvt utraderade kroppar

I tystnaden framkommer en del känsliga uppgifter

Mina hyllningar till mänskligheten förökar sig på gräsmattan

De var tolv till antalet, deras liv var mycket begränsat

Vi återförenas våra sista ord bleknar bort

Havet har försvunnit

En sista gång några älskare omfamnar

Landskapet är kal

Över våra kroppar glider de Hertziska vågorna

De går runt i världen våra kroppar är nästan kalla

Döden måste komma ljuv och djup död

Snart kommer människor att fly ut ur världen

Då kommer att upprättas dialogen för maskinerna

Och informationen kommer att fylla triumferande

Det tömda liket av gudomlig struktur

Sedan kommer det att fungera till tidens slut

Mina hyllningar till mänskligheten förökar sig på gräsmattan

De var tolv till antalet, deras liv var mycket begränsat