Plein été - MICHEL HOUELLEBECQ

La lumière évolue à peu près dans les formes.

Je suis toujours couché au niveau du dallage.

Il faudrait que je meure ou que j’aille à la plage;

Il est déjà sept heures.

Probablement, ils dorment.

Je sais qu’ils seront là si je sors de l’hôtel,

Je sais qu’ils me verront et qu’ils auront des shorts,

J’ai un schéma du coeur.

Près de l’artère aorte,

Le sang fait demi-tour;

la journée sera belle.

Nul bruit à l’horizon, nul cri dans les nuages;

La journée s’organise en groupes d’habitudes

Et certains retraités ramassent des coquillages;

Tout respire le plat, le blanc, la finitude.

Un Algérien balaie le plancher du Dallas,

Ouvre les baies vitrées.

Son regard est pensif.

Sur la plage on retrouve, quelques préservatifs;

Une nouvelle journée monte sur Palavas.

Tout a lieu, tout est là, tout est phénomène

Aucun évènement, ne semble justifier

Il faudrait parvenir, à un coeur clarifié

Un rideau blanc retombe, et recouvre la scène

Quand j’erre sans notion, au milieu des immeubles;

Je vois se profiler, de futurs sacrifices

J’aimerai adhérer, à quelques artifices,

retrouver l’espérance, en achetant des meubles.

Quelqu’un a dessiné, le tissu des rideaux

Et quelqu’un a pensé, la couverture grise,

Dans les plis de laquelle, mon corps s’immobilise,

Je ne connaitrai pas, la douceur du tombeau

Tout a lieu, tout est là, et tout est phénomène,

Aucun évènement, ne semble justifier

Il faudrait parvenir, à un coeur clarifié

Un rideau blanc retombe, et recouvre la scène

Dans l’abrutissement, qui me tient lieu de grâce,

Je vois se dérouler, des pelouses immobiles,

Des bâtiments bleutés, et des plaisirs stérils.

Je suis le chien blessé, le technicien de surface

Et je suis la bouée, qui soutient l’enfant mort,

Les chaussures délacées, craquelées de soleil;

Je suis l'étoile obscure, le moment du réveil.

Je suis l’instant présent, je suis le vent du Nord.

Tout a lieu, tout est là, et tout est phénomène,

Aucun évènement, ne semble justifier

Il faudrait parvenir, à un coeur clarifié

Un rideau blanc retombe, et recouvre la scène.

Ljus utvecklas ungefär i former.

Jag ligger fortfarande i nivå med trottoaren.

Jag skulle behöva dö eller gå till stranden;

Klockan är redan sju.

Förmodligen sover de.

Jag vet att de kommer att vara där om jag lämnar hotellet,

Jag vet att de kommer att se mig och de kommer att ha shorts,

Jag har ett diagram över hjärtat.

Nära aorta artären,

Blodet vänder tillbaka;

dagen kommer att bli vacker.

Inget brus vid horisonten, inget rop i molnen;

Dagen är upplagd i grupper av vanor

Och några pensionärer samlar på snäckskal;

Allt andas det platta, det vita, ändligheten.

En algerier sopar golvet i Dallas,

Öppna fönstren.

Hans blick är fundersam.

På stranden hittar vi några kondomer;

En ny dag uppstår på Palavas.

Allt äger rum, allt finns där, allt är fenomen

Ingen händelse, verkar motivera

Det borde komma, till ett klarlagt hjärta

En vit gardin faller och täcker scenen

När jag vandrar aningslös, bland byggnaderna;

Jag ser hotande framtida uppoffringar

Jag skulle vilja hålla mig till några konstverk,

återfå hoppet genom att köpa möbler.

Någon designade, tyget på gardinerna

Och någon tänkte, den grå filten,

I vars veck min kropp kommer till vila,

Jag vet inte, gravens sötma

Allt äger rum, allt finns där och allt är fenomen,

Ingen händelse, verkar motivera

Det borde komma, till ett klarlagt hjärta

En vit gardin faller och täcker scenen

I brutaliseringen, som tar nådens plats för mig,

Jag ser utspelade, orörliga gräsmattor,

Blå byggnader och sterila nöjen.

Jag är den skadade hunden, ytteknikern

Och jag är bojen, som stöder det döda barnet,

De osnorade, solsprängda skorna;

Jag är den mörka stjärnan, ögonblicket av uppvaknande.

Jag är nuet, jag är nordanvinden.

Allt äger rum, allt finns där och allt är fenomen,

Ingen händelse, verkar motivera

Det borde komma, till ett klarlagt hjärta

En vit ridå faller ner och täcker scenen.