The Dutchman - Jerry Jeff Walker

The Dutchman’s not the kind of man

To keep his thumb jammed in the dam

That holds his dreams in,

But that’s a secret that only Margaret knows.

When Amsterdam is golden in the morning,

Margaret brings him breakfast,

She believes him.

He thinks the tulips bloom beneath the snow.

He’s mad as he can be, but Margaret only sees that sometimes,

Sometimes she sees her unborn children in his eyes.

Let us go to the banks of the ocean

Where the walls rise above the Zuider Zee.

Long ago, I used to be a young man

But dear Margaret remembers that for me.

The Dutchman still wears wooden shoes,

His cap and coat are patched with the love

That Margaret sewed there.

Sometimes he thinks he’s still in Rotterdam.

He watches the tug-boats down canals

And calls out to them when he thinks he knows the Captain.

Till Margaret comes

To take him home again

Through unforgiving streets that trip him, though she holds his arm,

Sometimes he thinks he’s alone and he calls her name.

Let us go to the banks of the ocean

Where the walls rise above the Zuiderzee.

Long ago, I used to be a young man

But dear Margaret remembers that for me.

The windmills whirl the winter in She winds his muffler tighter

And they sit in the kitchen.

Some tea with whiskey keeps away the dew.

He sees her for a moment, calls her name,

She makes his bed up singing some old love song,

She learned it when the tune was very new.

He hums a line or two, they hum together in the dark.

The Dutchman falls asleep and Margaret blows the candle out.

Let us go to the banks of the ocean

Where the walls rise above the Zuiderzee.

Long ago, I used to be a young man

But dear Margaret remembers that for me.

Holländaren är inte den sortens man

Att hålla tummen fast i dammen

Det håller hans drömmar inne,

Men det är en hemlighet som bara Margaret känner till.

När Amsterdam är gyllene på morgonen,

Margaret ger honom frukost,

Hon tror honom.

Han tror att tulpanerna blommar under snön.

Han är arg som han kan vara, men Margaret ser det bara ibland,

Ibland ser hon sina ofödda barn i hans ögon.

Låt oss gå till havets strand

Där murarna reser sig över Zuider Zee.

För länge sedan var jag en ung man

Men kära Margaret minns det för mig.

Holländaren bär fortfarande träskor,

Hans mössa och kappa är lappade med kärlek

Att Margaret sydde där.

Ibland tror han att han fortfarande är i Rotterdam.

Han tittar på bogserbåtarna nerför kanalerna

Och ropar till dem när han tror att han känner kaptenen.

Tills Margaret kommer

För att ta honom hem igen

Genom oförlåtliga gator som snubblar honom, fastän hon håller hans arm,

Ibland tror han att han är ensam och han kallar hennes namn.

Låt oss gå till havets strand

Där murarna reser sig över Zuiderzee.

För länge sedan var jag en ung man

Men kära Margaret minns det för mig.

Väderkvarnarna virvlar vintern i Hon lindar hans ljuddämpare hårdare

Och de sitter i köket.

Lite te med whisky håller daggen borta.

Han ser henne för ett ögonblick, ropar hennes namn,

Hon bäddar upp hans säng och sjunger en gammal kärlekssång,

Hon lärde sig det när låten var väldigt ny.

Han nynnar en rad eller två, de nynnar tillsammans i mörkret.

Holländaren somnar och Margaret blåser ut ljuset.

Låt oss gå till havets strand

Där murarna reser sig över Zuiderzee.

För länge sedan var jag en ung man

Men kära Margaret kommer ihåg det för mig.