La tristecita - Jairo, Ariel Ramírez

Sangre del ceibal que se vuelve flor

Yo no se porque, hoy me hiere mas

Tu señal de amor

Zamba quiero oír, al atardecer

Capullo de luz que quiere ser sol,

Y no puede ser.

Hay tristecita, tristecita igual

Que llovizna azul murmurándole

al cañaveral (bis)

El viento la trae, se la lleva el sol

Sueño en el trigal y sobre el sausal

Lamento de amor

Ya siento llegar, del cerro su voz

Pañuelo a de ser y luego prender,

en el corazón

Hay tristecita, tristecita igual

Que llovizna azul murmurándole

al cañaveral (bis)

Ceibalens blod som blir en blomma

Jag vet inte varför, idag gör det mer ont i mig

ditt tecken på kärlek

Zamba vill jag höra, i solnedgången

Kokong av ljus som vill vara sol,

Och det kan det inte vara.

Det finns sorg, sorg detsamma

Det där blåa duggregnet som mumlade till honom

till canaveral (bis)

Vinden tar det, solen tar det

Jag drömmer i vetefältet och över korven

kärleksångest

Jag känner redan din röst komma från kullen

Näsduk att vara och sedan att tända,

i hjärtat

Det finns sorg, sorg detsamma

Det där blåa duggregnet som mumlade till honom

till canaveral (bis)