Eremiten Esaias - Grift

Jag har mött min barndoms spåman

Han som alla skydde men ingen kände

I en alskog norr om Högkullen

Stod han plötsligt där en gryning i mars

För en kort stund möttes våra blickar

Sedan vandrade han spårlöst sin väg

Jag kommer alltid att minnas hans fårade ansikte —

En frälsares men också ett offers anlete

Allt han ägde var hans övertygelse

Om att vandra ensam genom tidens labyrint

Det som gjorde honom folkskygg

Var också det som gav honom kraften

Varken skrifter eller amuletter behövde han

För att finna en sorts klarhet

Men varje gång då skymning blev till gryning

Tvekade han alltid på alltets fullkomlighet

Jag ville veta men fick bara fråga

Vad som brann i honom glöder inom mig