Sonnet 29 - Georgia Stitt, Brian D'Arcy James

When in disgrace with fortune and men’s eyes,

I all alone beweep my outcast state,

And trouble deaf Heaven with my bootless cries,

And look upon myself, and curse my fate,

Wishing me like to one more rich in hope,

Featur’d like him, like him with friends possess’d,

Desiring this man’s art, and that man’s scope,

With what I most enjoy contented least:

Yet in these thoughts myself almost despising,

Haply I think on thee,--and then my state

(Like to the lark at break of day arising

From sullen earth) sings hymns at heaven’s gate;

For thy sweet love remember’d such wealth brings

That then I scorn to change my state with kings'.

När du är på skam med förmögenhet och mäns ögon,

Jag ensam gråter mitt utstötta tillstånd,

Och besvära döva himlen med mina stövellösa rop,

Och se på mig själv och förbanna mitt öde,

Jag önskar mig en till rik på hopp,

Featur'd like honom, gillar honom med vänner besatt,

Att önska den här mannens konst och den mannens omfattning,

Med det som jag gillar mest nöjd minst:

Men i dessa tankar föraktar jag nästan,

Jag tänker gärna på dig, och sedan på mitt tillstånd

(Som till lärkan när dagens brytning uppstår

Från surmulen jord) sjunger psalmer vid himlens port;

För din ljuva kärlek minns en sådan rikedom medför

Att då jag föraktar att byta tillstånd med kungar.