Ballad Till Minnet Av En Kamrat - Dan Berglund

Över Hisingens hamnar, fabriker och berg

Går den susande natten fram

Och vägarna dånar och himmelens färg

Är som älvens muddrade slam

I en tindrande vintergata av ljus

Stiger skeppsvarv i strängt majestät

Som snart ska få vila i folkhemmets grus

Som stenar som ropar och vet

Och jag tänker på dig medan timmarna far

Och fast allt är så länge sen

Och det är som du plötsligt står framför mig klar

Här i köket i E6: ans sken

Jag kan höra din röst, din flammande eld

Dina ord om en arbetarstat

Dom har darrat i mig sen den dag jag blev ställd

Fri från att tjäna min mat

Och jag tänker på tider som är och som var

Det fanns en tid då ens blod stod i brand

Det var brudar och bärs, då fanns framtiden kvar

Och en livslust som slet alla band

Då var sommaren blå, då var friheten fri

Den var löning var fjortonde dag

Och nån «Svensson», det skulle vi fan aldrig bli

Och vi var bästa kamrater, du och jag

Men så fann du din mö och blev farsa med fart

Det stod bröllop i grönskande vår

Det kom blommor i fönstren och allt var så rart

Ja, din tös börjar skolan i år

Och du började tjata om saker du läst

Om klassernas krig mot varann

Om jobbarnas stolthet som sossarna kväst

I en välfärd där målet försvann

Dina tankar dom växte i frätande gas

På en fruktansvärd kemisk fabrik

Tills sjukdomen kom och du slutligen las

På en skinande cancerklinik

Jag drömde väl då, fast jag ofta var pank

Om ett liv, som dom flesta väl gör

Med hus och med täppa och vitmålat plank

Och ingenting i världen som stör

Men vi har blivit för lata och dyra i drift

Och dom få som har arbete kvar

Dom ska tydligen långsamt utrotas med gift

Av dom få som har samhällsansvar

Och E6: an sjunger och himlen blir ljus

Den är röd som ditt flammande hat

Var finns din näve bland sovande hus?

Den näve du gav mig, kamrat