Flickan och kråkan - Mikael Wiehe

Jag satt häromdagen och läste min tidning

En dag som så många förut

Och jag tänkte på alla dom drömmar, man drömt

Som en efter en tagit slut

Då såg jag en bild av en flicka

Med en skadskjuten kråka i famn

Hon springer iväg genom skogen

Så fort som hon någonsin kan

Hon springer med fladdrande lockar

Hon springer på taniga ben

Och hon bönar och ber och hon hoppas och tror

Att det inte ska vara för sent

Och flickan är liten och hennes hår är så ljust

Och hennes kind är så flämtande röd

Och kråkan är klumpig och kraxande svart

Och om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet

Hos en skadskjuten kråka i famn

Hon springer mot trygghet och värme

För det som är riktigt och sant

Hon springer med tindrande ögon

Hon springer på taniga ben

För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt

Finns det liv är det aldrig för sent

Och jag började darra i vånda och nöd

Jag skakade av rädsla och skräck

För jag visste ju alldeles tydligt och klart

Att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadskjuten kråka

Och jag är ett springande barn

Som tror, det finns nån som kan hjälpa mig än

Som tror, det finns nån som har svar

Och jag springer med bultande hjärta

Jag springer på taniga ben

Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet

Att det redan är alldeles för sent