Nos mots - Grand Corps Malade, Luciole

Quand le silence hurle, se fait assourdissant

Que des sons minuscules se font cris de géants

Nos mots sont des compas, nous guident sur l’océan

Nos mots comme continents

Il nous restera ça

Quand les nuages filent sans qu’on puisse les toucher

Dans le bleu tendres îles impossible d’accoster

Nos mots sont des trois-mâts, naviguent dans ses nuées

Nos mots comme des voiliers

Il nous restera ça

Il nous restera ça

Et quand le ciel pleure, se grise de sanglots

Que les sons les couleurs se prennent dans les rouleaux

Nos mots à bout de bras sont nos armes, nos flambeaux

Nos mots comme drapeaux

Il nous restera ça

Quand les portes sont fermées, que l’on reste dehors

Quand on a beau frapper, de nos mains, de nos corps

Nos mots resteront là gravés dans le décor

Nos mots comme trésors

Il nous restera ça

Quand mes lèvres sont scellées, que je ne sais que dire

Quand je n’sais que pleurer, quand je voudrais sourire

Mes mots glissent tout bas pour éviter le pire

Mes mots comme des soupirs

Il me restera ça

Quand on voudrait fixer, chaque souvenir, chaque nom

Pour ne rien n’oublier de chaque sensation

Les mots sont nos combats, les mots sont… l'émotion

Nos mots comme chansons

Il nous restera ça

Il nous restera ça

När tystnaden ylar, blir öronbedövande

De där små ljuden blir skrik av jättar

Våra ord är kompasser, vägled oss ​​på havet

Våra ord som kontinenter

Vi kommer att sitta kvar med det här

När molnen snurrar utan att vi kan röra dem

I de mjuka blå öarna omöjligt att landa

Våra ord är tremästare, segla i dess moln

Våra ord som segelbåtar

Vi kommer att sitta kvar med det här

Vi kommer att sitta kvar med det här

Och när himlen gråter, blir den grå av snyftningar

Låt ljuden färgerna fastna i rullarna

Våra ord på armlängds avstånd är våra vapen, våra facklor

Våra ord som flaggor

Vi kommer att sitta kvar med det här

När dörrarna är stängda stannar vi utanför

När vi kan slå, med händerna, med våra kroppar

Våra ord kommer att förbli där ingraverade i dekoren

Våra ord som skatter

Vi kommer att sitta kvar med det här

När mina läppar är förseglade vet jag inte vad jag ska säga

När jag bara vet hur man gråter, när jag skulle vilja le

Mina ord glider lågt för att undvika det värsta

Mina ord som suckar

Jag kommer att ha det här kvar

När vi skulle fixa, varje minne, varje namn

Att inte minnas någonting av varje känsla

Ord är våra slagsmål, ord är ... känslor

Våra ord som sånger

Vi kommer att sitta kvar med det här

Vi kommer att sitta kvar med det här