Jan Kochanowski - Jacek Kaczmarski

Tak nas Panie obdarzasz, wżdy nam zawsze mało —

Za nic mamy — co mamy, więcej by się chciało

A przecież ni nam życia, ni geniuszu starcza

By skorzystać z bogactwa jeno duszy skarbca

Za to ciało gnębimy, jakby wieczne było:

Krwią wojenny trud płaci, potem zrasza miłość;

Aż i w końcu niezdatne do snu ni kielicha;

Trzeszczy, cieknie i tęchnie, wzdyma się i wzdycha

Nie zachwycą już nas wtedy szczodre dary boże

Bośmy kochać to przywykli, z czego czerpać możem

Późno mądrość przychodzi

Czego pragnąć się godzi

Ale próżno żałować

Czego nie szło zachować

Przypomina pergamin czy cielęca skóra

Że i drzewiej wiedziano — co dziś skrobią pióra

Krom grosiwa i jadła, i chybkiej obłapki

Zawżdy człeka kusiły te same zagadki

Po swojemu się każdy ze Stwórcą pasował

A co siebie nadręczył, innym krwi popsował

Własnym myślom nie ufał, życie sobie zbrzydził

Bał się swojego strachu i wstydu się wstydził

Lubo jako my się cieszył - czym?

— nie miał pojęcia

I umierał taki mądry, jak był w czas poczęcia

Żak profesorom krzywy

Martwych nie słucha żywy

Nie wyciągają wnuki

Z życia dziadów nauki

Kto cnotami znudzony, nieufny nadziei

Swoich kroków niepewny — do dworu się klei

Tam wśród podobnych sobie może się wyszumieć

A przy tym w nic nie wierzyć, niczego nie umieć:

Prałat karci opojów — sam jeszcze czerwony

Złodziej potrząsa kluczem do skarbca Korony

Kanclerz wspiera sojusze na ościennym żołdzie

A mędrcy przed głupotą łby schylają w hołdzie

Wiem — bo byłem sekretarzem u króla.

Do czasu

Gdy wolałem się pokłonić władzy Czarnolasu

Dwór ma swoje zalety:

Po komnatach — kobiety

W radach szlachta zasiada —

Jeno nie ma z kim gadać

Kto i bawić się umiał i nie bał się myśleć

Temu starość niestraszna pod lipowym liściem

Miło dumać wśród brzęku pszczół nad bytowaniem —

Czy się zboża wykłoszą, a czy kuśka stanie!

Czy w powszechnej niezgodzie kraj się znów pogrąży

Czy się księgę ostatnią w druku ujrzeć zdąży

Która gwiazda na niebie moja — ta co spada

Czy ta nad widnokręgiem, co jutrzenką włada?

Tylu bliskich i dalekich dzień po dniu odchodzi

A ja żyję w lat bogactwie, co mi schyłek słodzi…

Im mniej cię co dzień, miodzie —

Tym mi smakujesz słodziej:

I słońcem i księżycem

Rozkoszą nienasyceń

Szczodrością moich dni —

Dziękuję ci

Det är så du ger oss, Herre, för vi har alltid inte tillräckligt...

Vi har ingenting för ingenting - det vi har, skulle man vilja ha mer

Och ändå har vi inte tillräckligt med liv eller geni

Att dra nytta av rikedomen hos bara själen i statskassan

För detta torterar vi kroppen som om den vore evig:

Krigsansträngning lönar sig med blod, sedan stänks kärleken;

Tills och slutligen olämplig för sömn än en kopp;

Det knarrar, läcker och suckar, sväller och suckar

Guds rikliga gåvor kommer inte längre att glädja oss

För vi är vana vid att älska det vi kan dra ur

Visdom kommer sent

Vad är acceptabelt att vilja

Men ångrar inget

Det som inte fick behållas

Det liknar pergament eller kalvskinn

Att även träd var kända - vad fjädrar skrapar idag

Förutom slantar och mat och snabba mumsar

Människan har alltid lockats av samma gåtor

Var och en av dem matchade Skaparen på sitt eget sätt

Och det han plågade sig själv, det förstörde han andras blod

Han litade inte på sina egna tankar, han äcklade sig själv på livet

Han var rädd för sin rädsla och skämdes för sin skam

Eller när vi gläds – vad?

— han hade ingen aning

Och han dog lika vis som han var vid tiden för befruktningen

Skaka professorerna snett

De levande lyssnar inte på de döda

De tar inte ut barnbarn

Från vetenskapens farfäders liv

Som är uttråkad av dygder, misstroende mot hopp

Osäker på sina steg – han håller sig till domstolen

Där, bland de likasinnade, kan man få mening

Och samtidigt, tro på ingenting, vara oförmögen att göra någonting:

Prelaten tillrättavisar fyllare - han är själv fortfarande röd

Tjuven skakar nyckeln till kronvalvet

Kanslern stöder allianser i grannlönen

Och de vise männen böjer sina huvuden för att hyllas dumheten

Jag vet - för att jag var kungens sekreterare.

När

När jag föredrog att böja mig för Czarnolas auktoritet

Herrgården har sina fördelar:

I kamrarna - kvinnor

Adeln sitter i råden -

Det finns bara ingen att prata med

Som kunde spela och som inte var rädd för att tänka

Ålderdomen är inte rädd för honom under ett lindblad

Det är trevligt att meditera bland binas surrande över tillvaron —

Kommer skörden att visa sig, och kommer kuken sluta!

Kommer landet att hamna i allmän oenighet igen?

Kommer du att kunna se den sista boken i tryck i tid

Vilken stjärna på himlen är min - den som faller

Är det den över horisonten som styr gryningen?

Så många när och fjärran går bort dag efter dag

Och jag lever i år av rikedom, vilket sötar min nedgång...

Ju mindre du är varje dag, älskling -

Detta gör att du smakar sötare för mig:

Och solen och månen

Omättnadens fröjd

Med mina dagars generositet —

Tack