The Young Lutheran's Guide To The Orchestra - Garrison Keillor

Wind Section

French Horn

Probably not a French horn: the French horn takes too much of a person’s life.

French horn players hardly have time to marry and have children.

The French horn is practically a religious belief all by itself.

In some orchestras, the horn players are required to be celibate — sometimes

by their wives, because they think about the horn all the time anyway.

Bassoon

Should a Lutheran play the bassoon?

Not if you want to be taken seriously,

I don’t think so.

The name kind of says it all: bassoon.

It’s an instrument

that isn’t playing with a full deck of marbles.

Maybe it’s something you’d do

for a hobby («Hey honey, let’s go bassooning this weekend!»), but not as your

life’s work.

Some bassoonists filling out applications for home loans just say «orthodontist.»

Clarinet

Many Lutherans start out playing clarinets in marching band and think of it as

a pretty good instrument and kind of sociable.

You pick up a clarinet,

and you feel like getting together with other people and forming an «M.

«But the symphonic clarinet is different;

it’s clever, sarcastic,

kind of snooty.

It’s a nice small town instrument that went to college and

after that you can’t get a simple answer out of them.

It is a French instrument,

you know.

Ever wonder why there are no French Lutherans?

Probably the wine

wasn’t good enough for 'em, I dunno.

Oboe

The oboe is the sensualist of the woodwind section, and if there is one wind

Lutherans should avoid, it’s probably this one.

In movie soundtracks,

you tend to hear the oboe when the woman is taking her clothes off.

Also a little later when she asks the man for a cigarette.

You start playing

the oboe, you’re going to have babies, take my word for it.

English horn

The English horn sounds Christian, maybe because we think of it as the Anglican

horn, but it’s so mournful, so plaintive, and so are English horn players.

They all have deep complicated problems.

They’re all down in the dumps,

especially at night, which is when most concerts are.

Maybe because they want

what oboists have, I don’t know.

Flute

The flute is the show-off of the wind section, it’s the big shot:

Jean-Pierre Rampal, James Galway — both millionaires.

(How many millionaire

bassoonists can you name real fast?) Well, that’s fine.

Everybody knows it’s

the hardest, blowing across a tiny hole with your head tilted all your life:

it’s like soloing on a pop bottle.

The problem with the flute is that it

vibrates your brains, and you start wearing big white caftans and smocks and

eat roots and berries, and you become a pantheist and sit in meadows,

and you believe that all is one and God is everything — God is a column of air

vibrating, and you know that’s not right.

Piccolo

The last member of the woodwind family is the flakiest and that’s the piccolo.

It’s never in tune.

Never has been, never will be.

All you can play with it is

the blues.

Which, being a Lutheran, we don’t have anyway.

String Section

Bass

We come now to the string section.

Strings are mentioned in scripture and so

some young Christians are tempted to become string players.

But you want to be

careful.

Bass, for example.

A very deliberate instrument, the plow horse of the

orchestra, and bass players do tend to be more methodical, not so spontaneous

or witty or brilliant necessarily, but reliable, which makes the instrument

appealing to German Lutherans.

And yet bass notes do have a certain texture and

a tone, a darkness, a depth that — my gosh, when you see those guys pick up

their bows back there, doesn’t it make you think the same thing that I do?

And if we do, just think what they’re thinking about.

Cello

The cello section seems pleasant, and cellists seem like such nice people.

The way they put their arms around their instruments, they look like parents

at a day care center zipping up snowsuits.

They seem like us: comfortable,

mid-range, able to see both sides of somethin'.

And yet, there’s something

about the cello that’s hard to put your fingers on.

It just doesn’t seem right.

Maybe, it’s the way they hold the instrument the way they do.

Why can’t they

hold it across their laps?

Or beside themselves?

I’m only asking.

Viola

The viola section is no place for a Lutheran and here you have to take my word

for it, because I know violists and they’re okay until late at night.

They like to build a fire in a vacant lot and drink red wine and roast a

chicken on a clothes hanger and talk about going to Mexico with somebody named

Rita.

Violists have this dark, moody, gypsy streak, especially when they get

older, and they realize that their instrument for some reason cannot be heard

beyond the stage.

You think you hear the violas, but it’s really the second

violins.

First Violin

The first violin is a problem for a Christian because it’s a solo virtuoso

instrument and we Christians are humble and decent people.

The first violins

see the maestro look to them first, and most of them believe that he secretly

takes his cue from watching their bows go up and down.

The maestro,

who has a great nimbus of hair and is here on a temporary work permit,

is hypnotized by listening to the violins and forgets which page he’s on and

looks to the violins to find out what’s going on — this is what most violinists

believe in their hearts.

That if the maestro dropped dead, the orchestra would

just follow the violins while his little body was carried off into the wings,

and nobody in the audience would notice any difference except that now they

would have an unobstructed view of the violin section.

Is this a place for a

Lutheran to be?

Did our Lord say «Blessed are they who stand up in front and

take deep bows for they shall receive bigger fees?»

No, He did not.

Second Violin

The second violin section is attractive to Lutherans because these people are

steady, supportive and helpful, but look who it is they help — they help out

the first violins.

You want to play second fiddle to that crowd?

(No, I hope not.) One thing you may not know about second violins is that the

parts are so easy they never practice and they wind up staying out late in

singles bars on the freeway near the airport and dancing with software salesmen.

But I guess that’s their business.

Brass Section

Tuba

Let’s be clear about one thing about the brass section.

The rest of the

orchestra wishes the brass were playing in another room.

So does the conductor.

His back is toward you so that you can’t see what he’s saying to them but what

he’s saying is, «Would you mind taking that thing outside?»

The brass section

is made up of men who were at one time in the construction trades.

They went into music because the hours are better and there’s less dust.

They’re heavy dudes and that’s why composers wrote so few notes for them.

Because after they play, you can’t hear for a while.

The tuba player is

normally a stocky, bearded guy whose hobby is plumbing.

The only member of the

orchestra who bowls over 250 and gets his deer every year and changes his own

oil.

In his locker downstairs, he keeps a pair of lederhosen for freelance jobs.

Anyway, there’s only one tuba in the bunch and he’s it.

Trombone

The trombonist is a humorist, sort of the brother-in-law of the orchestra.

He carries a water spray gun to keep his slide moist and often uses it against

his neighbors.

That’s why they duck down back there.

He’s nobody you’d ever

want to see become artistic director;

you just hope he doesn’t sit right behind

you.

Trumpet

The trumpet is the brass instrument you imagine as Christian, thinking of

Gideon and Gabriel, and then you meet one in real life, and you realize how

driven these people are.

They don’t want to wear black tie;

they want to wear

capes and swords and tassels.

They want to play as loud as they can and see

mallards drop from the ceiling.

Of the people who’ve keeled over dead at

orchestra concerts, most of them were killed by a long trumpet passage.

And most of them were glad to go.

Percussion

There are two places in the orchestra for a Lutheran and one is in the

percussion section.

It’s the most Christian instrument there is.

Percussionists are endlessly patient because they hardly ever get to play.

Pages and pages of music go by where the violins are sawing away and the winds

are tooting and the brass.

The percussionist sits and counts the bars like a

hunter in the blind waiting for a grouse to appear.

A percussionist may have to

wait for twenty minutes just to play a few beats, but those beats have to be

exact, and they have to be passionate and climactic.

All that the Epistles of

Paul say a Christian should be: faithful, waiting, trusting, filled with fervor

are the qualities of the good percussionist.

Harp

The other Lutheran instrument, of course, is the harp.

It’s a good instrument

for any Christian because it keeps you humble and keeps you at home.

You can’t run around with a harp.

Having one is like living with an elderly

parent in very poor health: it’s hard to get them in and out of cars,

and it’s hard to keep them happy.

It takes fourteen hours to tune a harp,

which remains in tune for about twenty minutes, or until somebody opens a door.

It’s an instrument for a saint.

If a harpist could find a good percussionist,

they wouldn’t need anybody else.

They could settle down and make perfectly

good music, just the two of them.

Vindsektion

Franska horn

Förmodligen inte ett franskt horn: det franska hornet tar för mycket av en persons liv.

Hornspelare har knappt tid att gifta sig och skaffa barn.

Det franska hornet är praktiskt taget en religiös tro i sig själv.

I vissa orkestrar måste hornspelarna vara celibata — ibland

av sina fruar, eftersom de tänker på hornet hela tiden ändå.

Fagott

Ska en lutheran spela fagott?

Inte om du vill bli tagen på allvar,

Jag tror inte det.

Namnet säger typ allt: fagott.

Det är ett instrument

som inte leker med en full lek med kulor.

Kanske är det något du skulle göra

för en hobby («Hej älskling, låt oss gå fagott i helgen!»), men inte som din

livsverk.

Vissa fagottister som fyller i ansökningar om bostadslån säger bara "ortodontist".

Klarinett

Många lutheraner börjar spela klarinett i marschorkester och tänker på det som

ett ganska bra instrument och typ sällskaplig.

Du tar upp en klarinett,

och du känner för att umgås med andra människor och bilda ett «M.

«Men den symfoniska klarinetten är annorlunda;

det är smart, sarkastiskt,

typ snodig.

Det är ett trevligt småstadsinstrument som gick på högskolan och

efter det kan du inte få ett enkelt svar ur dem.

Det är ett franskt instrument,

du vet.

Har du någonsin undrat varför det inte finns några franska lutheraner?

Förmodligen vinet

var inte tillräckligt bra för dem, jag vet inte.

Oboe

Oboen är sensualisten i träblåssektionen, och om det finns en blåsare

Lutheraner bör undvika, det är förmodligen den här.

I filmljudspår,

du brukar höra oboen när kvinnan tar av sig kläderna.

Också lite senare när hon ber mannen om en cigarett.

Du börjar spela

oboen, du ska skaffa barn, ta mitt ord för det.

engelskt horn

Det engelska hornet låter kristet, kanske för att vi ser det som det anglikanska

horn, men det är så sorgligt, så klagande, och det är även engelska hornspelare.

De har alla djupt komplicerade problem.

De är alla nere på soptippen,

speciellt på natten, vilket är då de flesta konserter är.

Kanske för att de vill

vad oboister har vet jag inte.

Flöjt

Flöjten är uppvisningen av blåsektionen, det är det stora skottet:

Jean-Pierre Rampal, James Galway — båda miljonärer.

(Hur många miljonärer

Fagottister kan du nämna riktigt snabbt?) Ja, det är bra.

Alla vet att det är

det svåraste, att blåsa över ett litet hål med huvudet på sned hela livet:

det är som att solo på en popflaska.

Problemet med flöjten är att det

vibrerar dina hjärnor, och du börjar bära stora vita kaftaner och smockar och

ät rötter och bär, och du blir en panteist och sitter på ängar,

och du tror att allt är ett och Gud är allt — Gud är en luftkolumn

vibrerar, och du vet att det inte är rätt.

Piccolo

Den sista medlemmen i träblåsfamiljen är den fläckigaste och det är piccolon.

Det stämmer aldrig.

Har aldrig varit, kommer aldrig bli.

Allt du kan spela med det är

Blues.

Vilket vi, eftersom vi är lutheraner, inte har i alla fall.

Strängsektion

Bas

Vi kommer nu till strängsektionen.

Strängar nämns i skrifterna och så

vissa unga kristna frestas att bli stråkspelare.

Men du vill vara det

försiktig.

Bas, till exempel.

Ett mycket medvetet instrument, ploghästen till

orkester och basister tenderar att vara mer metodiska, inte så spontana

eller vittig eller briljant nödvändigtvis, men pålitlig, vilket gör instrumentet

tilltalar tyska lutheraner.

Och ändå har bastoner en viss struktur och

en ton, ett mörker, ett djup som — herregud, när du ser de där killarna ta upp

deras pilbågar där, får det dig inte att tänka samma sak som jag?

Och om vi gör det, tänk bara på vad de tänker på.

Cello

Cellosektionen verkar trevlig, och cellister verkar vara så trevliga människor.

Sättet som de lägger armarna runt sina instrument ser de ut som föräldrar

på ett daghem som drar upp snödräkter.

De verkar som oss: bekväma,

mellanklass, kan se båda sidorna av något.

Och ändå, det finns något

om cellon som är svår att sätta fingrarna på.

Det verkar helt enkelt inte rätt.

Kanske är det hur de håller instrumentet som de gör.

Varför kan de inte

hålla den över deras knä?

Eller utom sig själva?

jag bara frågar.

Altfiol

Violasektionen är ingen plats för en lutheran och här måste du ta mitt ord

för det, för jag känner violister och de är okej till sent på natten.

De gillar att elda på en ledig tomt och dricka rött vin och steka

kyckling på en klädhängare och prata om att åka till Mexiko med någon som heter

Rita.

Violister har denna mörka, lynniga, zigenska strimma, speciellt när de får det

äldre, och de inser att deras instrument av någon anledning inte kan höras

bortom scenen.

Du tror att du hör violerna, men det är verkligen den andra

fioler.

Första fiol

Första fiolen är ett problem för en kristen eftersom den är en solovirtuos

instrument och vi kristna är ödmjuka och anständiga människor.

De första fiolerna

se maestro titta på dem först, och de flesta av dem tror att han är i hemlighet

tar sin ledning av att se deras pilbågar gå upp och ner.

Maestro,

som har ett bra hår och är här på ett tillfälligt arbetstillstånd,

hypnotiseras av att lyssna på fiolerna och glömmer vilken sida han är på och

tittar på fiolerna för att ta reda på vad som händer – det här är vad de flesta violinister

tror på sina hjärtan.

Att om maestro föll död så skulle orkestern göra det

Följ bara fiolerna medan hans lilla kropp bars ut i vingarna,

och ingen i publiken skulle märka någon skillnad förutom att de nu

skulle ha fri sikt över fiolsektionen.

Är det här en plats för en

Lutheran att vara?

Sa vår Herre "Välsignade är de som står upp framför och

gör djupa bugningar för de ska få större avgifter?»

Nej det gjorde han inte.

Andra fiol

Den andra violinsektionen är attraktiv för lutheraner eftersom dessa människor är det

stadiga, stödjande och hjälpsamma, men se vem det är de hjälper — de hjälper till

de första fiolerna.

Vill du spela andrafiol för den publiken?

(Nej, det hoppas jag inte.) En sak du kanske inte vet om andra fioler är att

delar är så enkla att de aldrig tränar och de slutar bli ute sent på

singelbarer på motorvägen nära flygplatsen och dansa med mjukvaruförsäljare.

Men jag antar att det är deras sak.

Mässingssektion

Tuba

Låt oss vara tydliga med en sak om mässingssektionen.

Resten av

orkestern önskar att brassen spelade i ett annat rum.

Det gör även konduktören.

Hans rygg är mot dig så att du inte kan se vad han säger till dem, men vad

han säger är: "Skulle du ha något emot att ta ut den där saken?"

Mässingssektionen

består av män som en gång var i byggbranschen.

De gick in på musik eftersom timmarna är bättre och det är mindre damm.

De är tunga killar och det är därför kompositörer skrev så få noter till dem.

För efter att de har spelat kan du inte höra på ett tag.

Tubaspelaren är

normalt sett en tjock, skäggig kille vars hobby är VVS.

Den enda medlemmen i 

orkester som bowlar över 250 och får sina rådjur varje år och byter egna

olja.

I sitt skåp på nedervåningen förvarar han ett par lederhosen för frilansjobb.

Hur som helst, det finns bara en tuba i gänget och det är han.

Trombon

Trombonisten är en humorist, typ orkesterns svåger.

Han bär en vattensprutpistol för att hålla sin rutschbana fuktig och använder den ofta mot

hans grannar.

Det är därför de hoppar ner där.

Han är ingen du någonsin skulle göra

vill se bli konstnärlig ledare;

du hoppas bara att han inte sitter bakom

du.

Trumpet

Trumpeten är blåsinstrumentet du föreställer dig som kristen när du tänker på

Gideon och Gabriel, och sedan träffar du en i verkligheten och inser hur

drivna dessa människor är.

De vill inte bära svart slips.

de vill bära

kappor och svärd och tofsar.

De vill spela så högt de kan och se

gräsänder faller från taket.

Av de människor som har kölat om döda på

orkesterkonserter, de flesta av dem dödades av en lång trumpetpassage.

Och de flesta av dem var glada över att gå.

Slagverk

Det finns två platser i orkestern för en lutheran och en i den

slagverkssektion.

Det är det mest kristna instrument som finns.

Slagverkare har oändligt tålamod eftersom de nästan aldrig får spela.

Sidor och sidor med musik går förbi där fiolerna sågar bort och blåsarna

är tooting och mässingen.

Slagverkaren sitter och räknar takterna som en

jägare i blind väntar på att en ripa ska dyka upp.

En slagverkare kanske måste

vänta i tjugo minuter bara för att spela några slag, men de slagen måste vara

exakta, och de måste vara passionerade och klimatiska.

Allt som epistlarna av

Paulus säger att en kristen ska vara: trofast, väntande, tillitsfull, fylld av glöd

är egenskaperna hos den goda slagverkaren.

Harpa

Det andra lutherska instrumentet är naturligtvis harpan.

Det är ett bra instrument

för alla kristna eftersom det håller dig ödmjuk och håller dig hemma.

Du kan inte springa runt med en harpa.

Att ha en är som att leva med en äldre

förälder med mycket dålig hälsa: det är svårt att få dem in och ut ur bilar,

och det är svårt att hålla dem nöjda.

Det tar fjorton timmar att stämma en harpa,

som förblir i harmoni i cirka tjugo minuter, eller tills någon öppnar en dörr.

Det är ett instrument för ett helgon.

Om en harpist kunde hitta en bra slagverkare,

de skulle inte behöva någon annan.

De kunde slå sig ner och göra perfekt

bra musik, bara de två.