Bergakungen - Fejd

Där stod han så resligt den bergakung från norr

Med ett trånande sinn

En ungmö från bygden han snärjde till sin borg

Med sin trolldom

Och jungfrun hon rider med vinden i sitt hår

Så fager och skön som en älva

Stjärnor de tindra på vägen hon skall fram

I lönndom hon möter sin kära

Hon faller i dvala med ögonen av sten

I hans kyliga famn

Hans galdrar är starka, i tusende år

Är hon fjättrad

Om afton hon klär sig med gyllene behag

Ty hon fägnar sin kung

I mörkaste kammarn hon ämnar att stå brud

Med sin bergakung