Novemberregn - Eva Dahlgren

Promenerar hem

Novemberregn

Vid Gustav Adolfs torg

Är det mycket folk

Jag hör massa unga pojkar genom bruset

Stå och skrika där

Att jag är inget värd

Svarta huvor över äppelröda kinder

Och dom vinner

Svarta kängor taktfast trampar

Jag vet dom sparkar

Tills dom dödar mig

Vem skulle våga

Vem skulle våga stå där ensam kvar

Och jag som kämpat med min rädsla

Att stå rak och aldrig vika mer

Jag slutar andas böjer huvudet

In i mörkret

Det tog en minut inte mer

Vem skulle våga

Vem skulle våga stå där ensam kvar

Inte jag

Backar hem till söder in i porten

I hallen faller jag

Timmarna går

Timmarna blöder

All respekt för mig själv ligger och förblöder

Dom tog mig så lätt

Att det ska vara så enkelt

Det är så enkelt

Vem skulle våga

Vem skulle våga stå där ensam kvar

Inte jag