Aura Titian: Obsidian Dressed His Eyelids -

Titian:

«Solar Beams Entwined… You are my wine!»

This flesh is Earth-born -- A being of the dark

His eyes shone with Titian wrath

The solar giant weaved promises, and Titian showed his faith

Among this living Earth, Titian had found corresponding flesh

A blood-born as he was, her body shone a bright Amethyst

Titian:

«Our auras danced upon fields of life

A beautiful morbid act

Yet our dances upon cadavers and soulless wights

Only left death pendulous in fear…»

The solar giant wept insane

The aeons between Titian and Amethyst

Had become its bane

The Solar Giant:

«What has this Amethyst done for me?

Does she fall to her knees?

Or does she simply disconcert?»

Solar beams consumed Amethyst

Leaving nothing but obsidian dross

The obsidian that scorched Titian’s eyes

Her once brightening body, that had given off life

Now lies dead, with fissures for eyes

Titian:

«You murderous, disenchant god!

Why must my love lie lifeless?!

I swear on this day, I shall worship no longer

This is not the warmth I felt at birth…

I am a being of creation!

I shall worship the sun that solely gives life!"

Dry obsidian haunted Titian’s eyelids

A physical, damnable scar

A scar that left Titian focused

At The Solar Giant, and Amethyst’s scorched corpse

Her lifeless, obsidian, scorched corpse!

Titian:

«I shall revive her…

And the murderous sun-god,

Shall die.»

Titian:

"Solar Beams Entwined ... Du är mitt vin!"

Det här köttet är jordfött – en varelse av mörkret

Hans ögon lyste av Tizian vrede

Soljätten vävde löften och Tizian visade sin tro

Bland denna levande jord hade Titian hittat motsvarande kött

En blodfödd som han var, hennes kropp lyste en ljus ametist

Titian:

«Våra auror dansade på livets fält

En vacker morbid handling

Ändå dansar våra på kadaver och själlösa vikter

Bara lämnade döden hängande i rädsla...»

Soljätten grät vansinnigt

Eonerna mellan Tizian och Ametist

Hade blivit dess förbannelse

Soljätten:

"Vad har denna ametist gjort för mig?

Faller hon på knä?

Eller är hon bara förvirrad?»

Solstrålar förbrukade ametist

Lämnar inget annat än obsidian slagg

Obsidianen som sved Titians ögon

Hennes en gång ljusnande kropp, som hade gett ifrån sig liv

Ligger nu död, med sprickor för ögonen

Titian:

"Du mordiska, besvikna gud!

Varför måste min kärlek ligga livlös?!

Jag svär den här dagen, jag kommer inte att tillbe längre

Det här är inte värmen jag kände vid födseln...

Jag är en skapelsevarelse!

Jag ska dyrka solen som bara ger liv!"

Torr obsidian hemsökte Titians ögonlock

Ett fysiskt, förbannat ärr

Ett ärr som lämnade Titian fokuserad

Vid The Solar Giant och Ametists brända lik

Hennes livlösa, obsidian, brända lik!

Titian:

"Jag ska återuppliva henne...

Och den mördande solguden,

Ska dö.»