Ciranda - Dutra

As ruas de concreto vão até a beira da saudade

Que é onde eu posso ver quem é que tem os olhos de verdade

A brisa do inverno vai soprando até o fim da noite

E o dia vai nascendo em tempo errante

Eu não vim pra ficar, eu sei que quase todo dia

A alma vaga solta enquanto o corpo esfria

O cinza da cidade enfim me leva até a minha rua

Na vida que prospera a espera é nula

Eu não vim pra ficar, eu sei que quase todo dia

O corpo fica solto enquanto a alma vazia

Ciranda de gente

A vida é flor de luz que a gente aprende a despetalar

Betonggator går till kanten av nostalgi

Det är där jag kan se vem som har de riktiga ögonen

Vinterbrisen blåser till slutet av natten

Och dagen föds i vandrande tid

Jag kom inte för att stanna, det vet jag nästan varje dag

Själen vandrar lös medan kroppen svalnar

Den grå staden tar mig äntligen till min gata

I det liv som blomstrar är väntan noll

Jag kom inte för att stanna, det vet jag nästan varje dag

Kroppen är lös medan själen är tom

Ciranda av människor

Livet är en ljusblomma som vi lär oss att riva isär