Undone - David Tennant

Here is the truth.

Exactly how I remember it.

And perhaps in being so,

it is inevitably undone

Here when the hour is late and the bottle long gone.

Where thoughts like

constellations blur in and out of focus, nothing more than buoyant memories;

aqueous melancholy.

The shoreline recedes into darkness, betraying grains of

the past.

They catch light of the moon, giving song and sparkle to this late

night tale.

Here’s the truth, I swear.

Word for word, picking through a pile of

sedimentary emotion

The crackle of fire, the cold in my bones and the pitter patter of rain takes

me back.

Echoes of footfalls crushing fallen leaves, all that’s left of the

yellow wood.

Racing back in time.

Back to where it all started;

the beginning

of the end

We’d set up camp between risk and consequence, reckless in a way that only

youth can know.

Our hearts a cursor, pulsing, eager to forge the story of our

lives.

There was no such thing as a photo without flash, a song without bass,

or too much faith in the future.

Little did we know

What happened over what is felt is of little consequence.

The sheer impact of

remaining impervious to desire.

You to me;

a hem caught by a hook in time.

Inexplicably attached, like the deadweight subscription of newspapers in a

digital world of click stories and shot glass love affairs

The orchestra of our past carries on listlessly.

Erratic, yet somehow segued.

Like time

And all of our choices, embalmed, incubate the senses.

The smell of your skin,

the sound of your breath, the question mark curve in your ear.

Now these seem

hollow, like the nape of your neck.

Where once I touched and felt you

Alas, remember the end?

Outside the Admiral, I inhaled.

I exhaled, reflecting.

I didn’t notice you

arrive.

But you stood there alongside me as the rain fell down.

«I don’t think

this was a good idea,» I said, Lying

You shuffled your weight on both feet and I knew you wanted to say something.

I didn’t let you, and you disappeared like mist, suspended in sight,

betrayed by my grasp.

How I wish I’d run after you and said:

«Hold me like you would a photograph.

From the edges, and lightly.

«Because anything more and I’d be stained;

sullied by the desire of what would

always and inevitably leave me undone

You have been listening to Late Night Tales, music and stories worth staying up

for

Här är sanningen.

Exakt så som jag minns det.

Och kanske i att vara så,

det är oundvikligen ångrat

Här när timmen är försenad och flaskan för länge sedan slut.

Där tankar gillar

konstellationer suddas ut i och ur fokus, inget annat än livliga minnen;

vattenhaltig melankoli.

Strandlinjen drar sig tillbaka i mörker och förråder korn av

det förflutna.

De fångar månens ljus, ger sång och gnistra så här sent

nattsaga.

Här är sanningen, jag svär.

Ord för ord, plocka igenom en hög med

sedimentära känslor

Den sprakande elden, kylan i mina ben och det gnistrande gnisslet av regnet tar

mig tillbaka.

Ekon av fotfall som krossar nedfallna löv, allt som finns kvar av den

gult trä.

Racing tillbaka i tiden.

Tillbaka till där allt började;

början

av slutet

Vi skulle skapa ett läger mellan risk och konsekvens, hänsynslösa på ett sätt som bara

ungdomar kan veta.

Våra hjärtan en markör, pulserande, ivriga att förfalska vår historia

liv.

Det fanns inget sånt som ett foto utan blixt, en låt utan bas,

eller för mycket framtidstro.

Lite visste vi

Det som har hänt över det som känns har liten betydelse.

Den rena effekten av

förblir ogenomtränglig för önskningar.

Du till mig;

en fåll fångad av en krok i tid.

Oförklarligt bifogat, som dödviktsprenumerationen på tidningar i en

en digital värld av klickberättelser och kärleksaffärer i snapsglas

Vårt förflutnas orkester fortsätter håglöst.

Oregelbunden, men ändå på något sätt seguerad.

Som tid

Och alla våra val, balsamerade, inkuberar sinnena.

Lukten av din hud,

ljudet av din andetag, frågetecknets kurva i örat.

Nu verkar dessa

ihålig, som i nacken.

Där jag en gång rörde och kände dig

Ack, minns du slutet?

Utanför amiralen andades jag in.

Jag andades ut och reflekterade.

Jag lade inte märke till dig

anlända.

Men du stod där bredvid mig när regnet föll ner.

"Jag tror inte

det här var en bra idé, sa jag, Liggande

Du blandade din vikt på båda fötterna och jag visste att du ville säga något.

Jag lät dig inte, och du försvann som en dimma, upphängd i sikte,

förrådd av mitt grepp.

Hur jag önskar att jag sprang efter dig och sa:

"Håll mig som du skulle fotografera.

Från kanterna, och lätt.

"Eftersom allt mer och jag skulle bli fläckig;

besudlad av önskan om vad som skulle

lämna mig alltid och oundvikligen ogjort

Du har lyssnat på Late Night Tales, musik och berättelser som är värda att vara uppe

för