Epistel 81 - Cornelis Vreeswijk

Maurits, ach Maurits, je schaduw verdwijnt

Zie hem in het duister verzinken

Zie goud en purper, dat weelderig schijnt

In de modder zinken

Hoor de klokken van de beiaardier

Zie de veerman op de dode rivier

Zie de laatste haven

Daarom, ach Maurits, laat ons aldus hier

Zoetelief begraven

Ach, langgezochte, verborgen plek

Waar wij de tranen doen plengen

Waar tijd en dood de wijsheid en de gek

Tot een mengsel mensen

Daar is geen afgunst meer, geen nijd en geen haat

En het geluk, toch anders altijd paraat

Zal op het graf niet gaan dansen

Vijanden, Maurits, ze komen te laat

Met gebroken lansen

De beiaardier slaat de maat van het spel

Hij laat de grote klok draaien

Misdienaar doet er zijn beste, jawel

Laat de wierook zwaaien

Langs het pad, dat naar de tempel toe voert

Groeien rozen, en de tortelduif koert

Achter omfloerste vanen

Roffelt de trom en de rouwstoet, ontroerd

Lost zich op in tranen

Aldus belandde in haar allerlaatste bed

De vrouw van de pijpendraaier

Nu is het uit met de dagelijkse pret

Arme armoedzaaier

Van de tapkast tot het graf, zij aan zij

Staan de broeders in een treurige rij

Weent gij, brave borsten

Dorst had ze steeds, net als ik, net als jij

En wij blijven dorsten

Maurice, åh Maurice, din skugga försvinner

Se honom sjunka ner i mörkret

Se guld och purpur, som lyser i överflöd

Sjunka i leran

Hör klockorna från klockaren

Se färjemannen på den döda floden

Se den sista porten

Därför, oh Maurice, lämna oss så här här

Älskling begravd

Åh, länge eftersökt, gömd plats

Där vi fällde tårar

Där tid och död visdomen och galningen

Till en blandning av människor

Det finns ingen mer avund, ingen avund och inget hat

Och lyckan, annars alltid redo

Kommer inte att dansa på graven

Fiender, Maurits, de kommer för sent

Med trasiga lansar

Klockspelaren slår spelets takt

Han får den stora klockan att gå

Altarpojken gör sitt bästa, ja

Sväng rökelsen

Längs stigen som leder till templet

Rosor växer och turturduvan kurrar

Bakom beslöjade vingar

Rullar trumman och begravningståget, rörd

Löser upp i tårar

Hamnade därmed i hennes allra sista säng

Rörvändarens fru

Nu är det över med vardagsnöjet

Stackars stackare

Från baren till graven, sida vid sida

Bröderna står i en sorgsen rad

Gråt ni, modiga bröst

Hon var alltid törstig, precis som jag, precis som du

Och vi fortsätter att törsta