Piazza Santo Stefano - Cesare Cremonini

Un uomo anziano prende la parola

Si alza in piedi e grida «C'è qualcosa, che non va»

Su un tetto un gatto lecca la sua coda

È peggio di una donna vanitosa di città

Poi distratto da una mosca fa una capriola, e se ne va

Le luci dei lampioni verso sera

Sono più arancioni dei tramonti a primavera

L’ora in cui Bologna entra in scena

È l’ora in cui le donne di una volta vanno in chiesa

Solo un gatto vagabondo è in cerca di una fede passeggera

La notte è una coperta sopra il cielo

La luna è una stupenda mongolfiera

E tutto è come prima ti dicevo

Bologna torna ad essere sincera

E il mondo si addormenta grazie al vino

E l’ombra delle cose si rivela

E tutto questo amore mio

Lo scrivo perché ha acceso una candela

Piazza Santo Stefano ha un segreto

Le rondini dal cielo

Fanno spesso avanti e indietro

E portan via i colori dell’inverno

Proteggono i passanti come i portici dal vento

E volano, volano via

Magari avessi ancora sedici anni

Sarei su un prato a scrivere canzoni sulle torri

Ne ho scritte tante amore

Le ricordi

Ma nonostante fossi nato a un passo da quei colli

Bologna non si fida mai

Bologna non si fida mai

Bologna non si fida mai né dei santi e né dei folli

En gamling talar

Han ställer sig upp och ropar "Något är fel"

På ett tak slickar en katt svans

Hon är värre än en fåfäng stadskvinna

Sedan, distraherad av en fluga, gör han en kullerbytta och går därifrån

Gatulyktornas ljus på kvällen

De är mer orange än solnedgångar på våren

Tidpunkten när Bologna kommer in på scenen

Det är den tid då gammaldags kvinnor går i kyrka

Bara en luffarkatt letar efter en förbigående tro

Natten är en filt över himlen

Månen är en vacker luftballong

Och allt är som jag sa till dig tidigare

Bologna är tillbaka till att vara uppriktig

Och världen somnar tack vare vin

Och skuggan av saker uppenbarar sig

Och allt detta min kärlek

Jag skriver det här för att han tände ett ljus

Piazza Santo Stefano har en hemlighet

Svalor från himlen

De går ofta fram och tillbaka

Och de tar bort vinterfärgerna

De skyddar förbipasserande som portiker från vinden

Och de flyger, de flyger iväg

Önskar att jag fortfarande var sexton

Jag skulle vara på en äng och skriva låtar på tornen

Jag har skrivit många kärlekshistorier

Du kommer ihåg dem

Men trots att jag föddes ett steg bort från de kullarna

Bologna litar aldrig på

Bologna litar aldrig på

Bologna litar aldrig på helgon eller dårar