Le mal - Arthur Rimbaud

Le mal

Arthur Rimbaud

Tandis que les crachats rouges de la mitraille

Sifflent tout le jour par l’infini du ciel bleu;

Qu'écarlates ou verts, près du Roi qui les raille,

Croulent les bataillons en masse dans le feu;

Tandis qu’une folie épouvantable broie

Et fait de cent milliers d’hommes un tas fumant;

— Pauvres morts!

dans l'été, dans l’herbe, dans ta joie,

Nature!

ô toi qui fis ces hommes saintement…

— Il est un Dieu, qui rit aux nappes damassées

Des autels, à l’encens, aux grands calices d’or;

Qui dans le bercement des hosannah s’endort,

Et se réveille, quand des mères, ramassées

Dans l’angoisse, et pleurant sous leur vieux bonnet noir,

Lui donnent un gros sou lié dans leur mouchoir!

Arthur Rimbaud

Ondskan

Arthur Rimbaud

Medan den röda spotten av grapeshot

Vissla hela dagen genom den blå himlens oändlighet;

Oavsett om det är röd eller grön, nära kungen som hånar dem,

Bataljonerna rasar i massor i elden;

Medan en fruktansvärd galenskap krossar

och gjorde hundra tusen män till en rykande hög;

"Stackars döda!

på sommaren, i gräset, i din glädje,

Natur!

O du som gjorde dessa män heliga...

— Det finns en Gud, som skrattar åt damastdukar

Altaren, med rökelse, med stora bägare av guld;

Vem i hosannahs gungande somnar,

Och vakna upp, när mammor, plockade upp

I ångest och gråtande under sina gamla svarta mössor,

Ge honom en stor slant knuten i deras näsduk!

Arthur Rimbaud