El Adiós - Armando Lacava, Angel Vargas

En la tarde que en sombras se moría,

buenamente nos dimos el adiós;

mi tristeza profunda no veías

y al marcharte sonreíamos los dos…

y la desolación, mirándote al partir,

quebraba de emoción mi pobre voz,

y el sueño más feliz moría en el adiós

y el cielo (para mí) se oscureció.

En vano el alma

con voz velada

volcó en la noche la pena…

sólo un silencio profundo y grave

lloraba en mi corazón.

Sobre el tiempo transcurrido

vives siempre en mí,

y estos campos que nos vieron

juntos sonreír

me preguntan si el olvido

me curó de ti.

Y entre los vientos

se van mis quejas

muriendo en ecos,

buscándote…

mientras que lejos

otros brazos y otros besos

te aprisionan y me dicen

que ya nunca has de volver.

På eftermiddagen som dog i skuggor,

väl vi sa adjö;

du såg inte min djupa sorg

och när du gick log vi båda...

och ödslighet, tittar på dig när du går,

Min stackars röst bröt av känslor,

och den lyckligaste drömmen dog i adjö

och himlen (för mig) blev mörk.

förgäves själen

med beslöjad röst

straffen upphävdes på natten...

bara en djup gravtystnad

Jag grät i mitt hjärta.

om den förflutna tiden

du lever alltid i mig

och dessa fält som såg oss

tillsammans le

de frågar mig om han glömmer

botade mig från dig

Och mellan vindarna

mina klagomål är borta

dör i ekon,

letar efter dig…

medan du är borta

andra armar och andra kyssar

de fängslar dig och berättar för mig

att du aldrig kommer tillbaka.