Saahib Mera Ek Hai - Anand Raj Anand, Ajay Atul, Abida Parveen

Saahib mera ek hai, duja kaha na jaaye,

Duja Saahib jo kahun, saahib khada rachaaye.

My Master is one, without a second,

If I see multiplicity, it is also my Master’s play.

Maali aavat dekh ke, kaliyaan kare pukar,

Phool phool chun liye, kaal hamari baar.

Seeing the Master Gardener, the buds whisper to each other:

Fully blossomed ones are plucked away, our appointed day is near.

Chhah gayi chinta miti, manva beparvah

Jinko kachu na chaiye, woh hi Shahenshah.

If cravings are dissolved, worries go, mind becomes free,

He who wants nothing is surely the king of all kings.

Het preet sun jo mile, ta ko miliye dhaaye

Antar raakhe jo mile, taase mile balaaye.

You hasten to meet the ones who meet You with love,

Those who meet You with a pure heart, have indeed found a Friend unmatched.

Kabira te nar andh hai, guru ko kehte aur,

Har roothe Guru chhod hain, Guru roothe nahi chhod.

Kabir says, blinds are they who realize not the value of a true Master.

One may seek the shelter of God after displeasing God,

But there is no refuge after one is refused at the door of a Master.

Karta tha to kyun raha, ab kahe pachhtaye,

Bove pe babool ka, aam kahan se hoye.

Heedless I committed innumerable wrongs, now I suffer,

Nurturing the thistles of a barren tree, can one expect mango?

Sab Dharti kaagad karun, lekhan sab ban raaye,

Saat samand ki muss karun, Guru gun likha na jaye.

If the entire earth is a writing tablet, all the forest be its pen,

all waters of seven seas be its ink — even then the Lord’s praises remain

unfinished.

Ab guru dil mein dekheya, gaavan ko kachhu naahin,

Kabira jab tum gaavate, tab jana Guru nahi.

Once the Lord is recognized within the heart, there is nothing left to be told,

Kabir, whenever you tried to utter the mysteries, the knowledge of your Master

vanishes.

Main laaga uss ek se, ek bhaya sab maahin,

Sab mera main saban ka, tihan doosara naahin.

I am attached with that One, the One who is with all,

When everyone is mine, and I am everyone’s, there ends all duality.

Ja marne se jag dare, mere man anand,

Kab mar hun kab paahun, puran parmanand.

The world trembles at the thought of death, but its a matter of joy for me,

When shall I die, when shall I find the perfect joy (of the vision of the

Beloved)?

Sab ban to chandan nahi, shoore ke dal nahi,

sab samundra moti nahi yun Sadhu jag mahi.

Neither all forests are of sandalwoods, nor all teams are full of valiant

warriors,

nor all seas are filled with pearls;

likewise the real gnostics of God are

truly rare.

Jab hum jag mein pag dharyo, sab hanse hum roye,

Kabira ab aisi kar chalo, paache hansi na hoye.

When you came to this mortal world, everyone around you were happy to see you

and you were the only one weeping.

Kabir, now be in this world such that none laugh at your behind

but you yourself depart the world laughing, leaving all weeping, mourning.

Agun kiye to bahu kiye, karat na mani haar,

Bhaven banda bhakshe, bhaaven gardan maar.

Tirelessly so many misdeeds have been committed,

Now that I’ve realized O Lord, do as You please.

Sadhu bhukha bhaav ka, dhan ka bhookha naahin,

Dhan ka bhookha jo phire, so to Saadhu nahi.

Having no appetite for material wealth, true saints are hungry only for love,

Those who thirst after material wealth are not saintly at all.

Saahib sun sab hott hai, bande te kachhu naahin,

Rai te parbat kare, parbat rai mahi.

Listen friend!

This world has nothing for you, vanity of vanities.

Seriously narrow is the passage to salvation, smaller even than the mustard

seed.

Jyun til mahi tel hai, jyun chakmak mein aag,

Tera Sain tujh mein base, jaag sake to jaag.

Oil is found Inside the sesame seed, inside flinstone is fire, like that

Your Lord is within, now awaken to That truth if you dare!

— from the Sufi Kalaam of Kabir, the Mystic Saint of Medieval India

(and with additional lines from original)

Saahib mera ek hai, duja kaha na jaaye,

Duja Saahib jo kahun, saahib khada rachaaye.

Min Master är en, utan en sekund,

Om jag ser mångfald är det också min mästare.

Maali aavat dekh ke, kaliyaan kare pukar,

Phool phool chun liye, kaal hamari baar.

När knopparna ser trädgårdsmästaren viskar de till varandra:

Fullblommade plockas bort, vår bestämda dag är när.

Chhah gayi chinta miti, manva beparvah

Jinko kachu na chaiye, woh hej Shahenshah.

Om begäret försvinner, bekymmer försvinner, sinnet blir fritt,

Den som inte vill ha någonting är säkerligen kungen över alla kungar.

Het preet sun jo mile, ta ko miliye dhaaye

Antar raakhe jo mile, taase mile balaaye.

Du skyndar dig att träffa dem som möter dig med kärlek,

De som möter dig med ett rent hjärta har verkligen hittat en oöverträffad vän.

Kabira te nar andh hai, guru ko kehte aur,

Har roothe Guru chhod hain, Guru roothe nahi chhod.

Kabir säger, mörkar är de som inte inser värdet av en äkta Mästare.

Man kan söka skydd hos Gud efter att ha misshagat Gud,

Men det finns ingen tillflykt efter att man vägrats vid dörren till en mästare.

Karta tha till kyun raha, ab kahe pachhtaye,

Bove pe babool ka, aam kahan se hoye.

Obemärksamt begick jag otaliga fel, nu lider jag,

Kan man förvänta sig mango när man tar hand om tistlarna i ett kargt träd?

Sab Dharti kaagad karun, lekhan sab ban raaye,

Saat samand ki muss karun, Guru gun likha na jaye.

Om hela jorden är en skrivplatta, är hela skogen dens penna,

allt vatten i de sju haven är dess bläck - även då kvarstår Herrens lov

oavslutat.

Ab guru dil mein dekheya, gaavan ko kachhu naahin,

Kabira jab tum gaavate, tab jana Guru nahi.

När Herren väl är igenkänd i hjärtat finns det inget kvar att säga,

Kabir, närhelst du försökte uttala mysterierna, kunskapen om din Mästare

försvinner.

Main laaga uss ek se, ek bhaya sab maahin,

Sab mera main saban ka, tihan doosara naahin.

Jag är fäst vid den, den som är med alla,

När alla är mina och jag är allas, upphör all dualitet.

Ja marne se jag dare, mer man anand,

Kab mar hun kab paahun, puran parmanand.

Världen darrar vid tanken på döden, men det är en fråga om glädje för mig,

När ska jag dö, när ska jag finna den perfekta glädjen (av visionen om

Älskad)?

Sab ban till chandan nahi, shoore ke dal nahi,

sab samundra moti nahi yun Sadhu jag mahi.

Varken alla skogar är av sandelträ, inte heller alla lag är fulla av tapper

krigare,

inte heller alla hav är fyllda med pärlor;

likaså är Guds verkliga gnostiker

verkligen sällsynt.

Jab hum jag mein pag dharyo, sab hanse hum roye,

Kabira ab aisi kar chalo, paache hansi na hoye.

När du kom till den här jordiska världen var alla runt omkring dig glada över att se dig

och du var den enda som grät.

Kabir, var nu i den här världen så att ingen skrattar åt dig

men du själv lämnar världen skrattande, lämnar allt gråtande, sörjande.

Agun kiye till bahu kiye, karat na mani haar,

Bhaven banda bhakshe, bhaaven gardan maar.

Outtröttligt har så många missgärningar begåtts,

Nu när jag har insett O Herre, gör som Du vill.

Sadhu bhukha bhaav ka, dhan ka bhookha naahin,

Dhan ka bhookha jo phire, så till Saadhu nahi.

Utan aptit på materiell rikedom hungrar sanna helgon bara efter kärlek,

De som törstar efter materiell rikedom är inte alls heliga.

Saahib sun sab hott hai, bande te kachhu naahin,

Rai te parbat kare, parbat rai mahi.

Lyssna vän!

Den här världen har inget för dig, fåfängas fåfänga.

Allvarligt smal är vägen till frälsning, mindre till och med än senap

utsäde.

Jyun til mahi tel hai, jyun chakmak mein aag,

Tera Sain tujh mein bas, jaag sake till jaag.

Olja finns inuti sesamfröet, inuti flinstone finns eld, sådär

Din Herre är inom dig, vakna nu upp till den sanningen om du vågar!

— från Sufi Kalaam från Kabir, det mystiska helgonet i medeltida Indien

(och med ytterligare rader från originalet)