Fingers - Myra Davies, Gudrun Gut

Four fingers lying on a white linen cloth

They looked out of place, I stared at them

Wondering 'What were they doing there?'

They were fat, sort of stubby and quite pink

I didn’t recognize them

So they couldn’t be his

I wouldn’t have forgotten fingers like that

So out of agreement with the rest of him

But there they were

The fingers lay in plain view on the white linen

I couldn’t see the rst of the hand

One would have to assum it was there

Concealed below the table edge

One would also have to assume the unseen hand was connected to an arm

Presumably occupying the sleeve of his suit jacket

Well, it was something occupying the sleeve

I assumed it was an arm

But even with all these assumptions

I was still having trouble with the fingers

A matched set of four lying slightly splayed on the linen

I panned from the fingers to the sleeve from the sleeve to the shoulder

From the shoulder over to the collar

Nothing strange about the neck

The neck supported a head that looked, for all intents and purposes

Just like his head

It was wearing his face

I knew that face, too well

I had to dismiss the argument that the fingers belonged to somebody else

But one thing kept nagging at me

If they’re his, then those fingers have been all over me

And I don’t even know them

That didn’t feel right

I didn’t like it

And I still didn’t recognise them

The big question was Why?

And the facts pointed to one conclusion

I’d never noticed them

You see I thought I knew so much

But I guess I just assumed

I guess I assumed a lot in those days

Funny how that happens

I looked back at the fingers

They hadn’t moved

They lay on the starched white linen like four fresh fish on ice

Pink, plump, and slightly splayed

And I thought to myself

'My God, those are His fingers'

And seeing them now as his

I thought them touching

Beautiful even

But it was a little late, for that

Fyra fingrar liggande på en vit linneduk

De såg malplacerade ut, jag stirrade på dem

Undrar "vad gjorde de där?"

De var tjocka, typ stubbiga och ganska rosa

Jag kände inte igen dem

Så de kunde inte vara hans

Jag skulle inte ha glömt sådana fingrar

Så inte överens med resten av honom

Men där var de

Fingrarna låg synligt på det vita linnet

Jag kunde inte se den första handen

Man måste anta att den fanns där

Dold under bordskanten

Man måste också anta att den osynliga handen var kopplad till en arm

Förmodligen upptar han ärmen på sin kavaj

Tja, det var något som upptog hylsan

Jag antog att det var en arm

Men även med alla dessa antaganden

Jag hade fortfarande problem med fingrarna

En matchad uppsättning med fyra stycken som ligger lätt utspridda på linnet

Jag panorerade från fingrarna till ärmen från ärmen till axeln

Från axeln över till kragen

Inget konstigt med halsen

Nacken stödde ett huvud som såg ut, för alla ändamål

Precis som hans huvud

Den bar hans ansikte

Jag kände igen det där ansiktet, alltför väl

Jag var tvungen att avfärda argumentet att fingrarna tillhörde någon annan

Men en sak fortsatte att tjata på mig

Om de är hans, så har de fingrarna varit över mig

Och jag känner dem inte ens

Det kändes inte rätt

Jag gillade det inte

Och jag kände fortfarande inte igen dem

Den stora frågan var varför?

Och fakta pekade på en slutsats

Jag har aldrig lagt märke till dem

Du förstår att jag trodde att jag kunnade så mycket

Men jag antar att jag bara antog

Jag antar att jag antog mycket under de dagarna

Lustigt hur det går till

Jag tittade tillbaka på fingrarna

De hade inte flyttat

De låg på det stärkta vita linnet som fyra färska fiskar på is

Rosa, fyllig och något spretig

Och jag tänkte för mig själv

"Herregud, det är hans fingrar"

Och ser dem nu som hans

Jag tyckte att de var rörande

Vackert till och med

Men det var lite sent för det