L'uomo senza volto - Murubutu, DJ Caster, DJ Gamon

Che passa a un uomo che passa col capo abbassato?

Ha un basco basso sul capo, il passo cansato

Per lui il tempo basta che passi, eppure passa e non basta

Non un giorno è passato che il suo volto è di nuovo cambiato

Passato un campo accelera il passo tra i vicoli bui

Lui cerca qualcuno o qualcuno cerca lui

Scendendo una via si specchia dentro un macchina

Questa gli rende intatti i tratti netti della schiatta caucasica

Il nostro si guarda e rammarica

Ha la capa rasa, la barba rada e una piaga alla palpebra

Ha la faccia bianca, una macchia alla guancia glabra

Contrae la faccia stanca che pare non abbia labbra

Lui guarda il cielo poi respira a piene nari

Sente l’odore del vento che spira dagli Urali

Forse non sembra, rimembra, ma

Viali e muri e vari musi è un gioco di chiari e scuri come quelli di Rembrandt

Forse qualcuno lo osserva, il cielo lo osserva, ma

Lui resta in allerta in cerca ma sembra non serva

Passa tra l’erba alta che nessuno falcia

Passa di volto in volto, per cui nessuna traccia di una faccia

La caccia rimbalza di maschera in maschera

Si specchia con ansia in una fontana dall’acqua salmastra

La vista s’appanna, il panico inganna

Il nostro scorge la gamma di tratti della schiatta normanna

E no, non domanda né rimanda niente qua

La canizie incipiente ha ormai invaso le tempia

Ha crini fulvi, occhi furbi e fulgidi

Qua i vasi chiusi preannunciano nuovi disturbi

Sente tra le cuspidi i fulmini che il cielo scarica

Sono figli del vento che attraversa la Manica

«Ora prendimi l’anima ma ridammi presenza!», passa

Di faccia in faccia ma una faccia vera vorrebbe avercela

No, non so chi son

Io non so più chi son

Non so chi son

Io non so più chi son

Tende a tendere il tendine, l’uomo che tende a farcela

Mentre il suo volto attorto si mostra sicuro di farcela

Fra rami secchi si districa, tra la selva più fitta

Fare finta d’averla vinta, non accetta la vita sconfitta

Uno col volto divelto, aperto dalla lama di un bravo

Nessuno si specchia nell’acqua d’un tronco cavo

Centomila sogni insonni di malaria che mendica

Porta l’orma in faccia della schiatta dravidica

Scatta tra graffi e rami in faccia che sembrano schiaffi

Soffia fiati di fuga, fiati di bocca sempre più fitti

Tende il capo color corvo, le gote bronzo sporco

Rotte le gambe cedono il colpo a un corpo morto contro un tronco

A terra sporco di una terra diversa, riversa la testa

Tra le fronde il vento ricorda la foresta dell’est, va ad est

Del suo essere non ricorda l’origine

Si specchia un volto nell’acqua ma qualsiasi volto rispecchia l’immagine

Il corpo sporco e gracile si trascina storto lungo l’argine

Lerce scarpe lacere, calpestan meste cocce e cartacce

Facce basse passano, non sanno che stanno guardando

Uno che non ricorda chi, chi è stato, né dove sta andando

Mani in tasca, per poco non casca nell’acqua dall’aspetto livido

Aspetta, chissà cosa, siede e riposa il fragile fisico

Tremante s’appresta a lustrare luride lenti

Tristi occhiali infranti rifletton sfuggenti i lineamenti di Yankee

Il suo sguardo è assente, occhi smorti e spenti

Affanna col passo pesante classico dei piedi dolenti

Profonde cicatrici ricamano il viso pallido

Alita il tanfo rancido tipico dell’ubriaco fradicio

Sopra la testa gracchiando i corvi si invitano a pranzo

Cibandosi del pesce marcio lungo le rive dell’Hudson

Avrebbe un’altra vita solo potesse immaginarsela

Lassù invece procede allo sbando passando di maschera in maschera

No, non so chi son

Io non so più chi son

Non so chi son

Io non so più chi son

Vad händer med en man som passerar med böjt huvud?

Han har en låg basker på huvudet, ett cansatosteg

För honom räcker det med tiden för att det ska gå, ändå går det och det räcker inte

Det har inte gått en dag innan hans ansikte har förändrats igen

Förbi ett fält accelererar han steget genom mörka gränder

Han letar efter någon eller någon söker efter honom

När du går nerför en gata speglar du dig själv i en bil

Detta gör den kaukasiska härkomstens tydliga drag intakta

Våra blickar och beklagar

Han har ett rakat huvud, ett glest skägg och ett sår på ögonlocket

Hans ansikte är vitt, en fläck på hans hårlösa kind

Drar ihop det trötta ansiktet som inte verkar ha några läppar

Han tittar på himlen och andas sedan med fulla näsborrar

Han känner lukten av vinden som blåser från Ural

Det kanske inte verkar så, kom ihåg, men

Avenyer och väggar och olika nospartier är ett spel av ljusa och mörka färger som Rembrandts.

Kanske är det någon som tittar på det, himlen tittar på det, men

Han är fortfarande uppmärksam i sökningen men verkar inte vara till någon nytta

Gå genom det höga gräset som ingen klipper

Den passerar ansikte mot ansikte, så det finns inga spår av ett ansikte

Jakten studsar från mask till mask

Det speglas oroligt i en fontän med bräckt vatten

Synen suddar, paniken bedrar

Vår ser särdragen hos den normandiska härkomsten

Och nej, han frågar eller skickar inte tillbaka något hit

Det begynnande grå håret har nu invaderat templet

Han har brunt hår, slug och glänsande ögon

Här förebådar slutna kärl nya åkommor

Han känner blixtarna som himlen släpper ut mellan kusparna

De är barn av vinden som korsar kanalen

"Ta nu min själ men ge mig tillbaka närvaron!", passerar han

Ansikte mot ansikte men vill ha ett riktigt ansikte

Nej, jag vet inte vem jag är

Jag vet inte vem jag är längre

Jag vet inte vem jag är

Jag vet inte vem jag är längre

Mannen som brukar göra det tenderar att sträcka ut senan

Medan hans vridna ansikte visar säker på att göra det

Den nystar upp mellan torra grenar, bland den tjockaste skogen

Att låtsas ha vunnit accepterar inte ett besegrat liv

En med ett sönderrivet ansikte, öppnat av bladet på en bravo

Ingen reflekteras i vattnet i en ihålig stam

Hundra tusen sömnlösa drömmar om tiggeri om malaria

Bär fotavtrycket på den dravidiska härkomstens ansikte

Skjut mellan repor och grenar i ansiktet som känns som smällar

Det blåser flyktande andetag, allt tätare munandad

Hans korpfärgade huvud sträcker ut sig, hans smutsiga bronskinder

Brutna, benen dukar under för slaget mot en död kropp mot en bål

På marken, smutsig av ett annat land, häller han huvudet

Bland bladbladen påminner vinden om den östra skogen, den går österut

Han minns inte ursprunget till sitt väsen

Ett ansikte reflekteras i vattnet, men vilket ansikte som helst reflekterar bilden

Den smutsiga och bräckliga kroppen släpar snett längs vallen

Smutsiga, trasiga skor, de trampar sorgligt nog på pappersbitar och rester

Låga ansikten passerar, de vet inte att de tittar

Någon som inte kommer ihåg vem, vem som gjorde det eller vart han är på väg

Med händerna i fickorna faller han nästan i vattnet och ser sur ut

Vänta, vem vet vad, sätt dig ner och vila din sköra kropp

Skakande gör hon sig redo att putsa de smutsiga linserna

Sorgliga krossade glasögon speglar Yankees svårfångade drag

Hans blick är frånvarande, matta och matta ögon

Han flämtar med det klassiska tunga steget av ömma fötter

Djupa ärr broderar det bleka ansiktet

Den typiska härskna stanken från en genomblöt fylla andas in

Ovanför kråkorna kakar bjuda in varandra på lunch

Matar på ruttna fiskar längs Hudsons stränder

Han skulle få ett annat liv bara han kunde föreställa sig det

Där uppe fortsätter han dock i oordning och går från mask till mask

Nej, jag vet inte vem jag är

Jag vet inte vem jag är längre

Jag vet inte vem jag är

Jag vet inte vem jag är längre