Akelarre - Akelarre

Salgo a la calle y todo es ya diferente

La soledad que invade mi mente se siente presente

¿Que pasa si ya no quiero hablar?

Que las mañanas se convierten en montañas de prejuicios

Con los vicios de la gente de occidente

Esas montañas que inventan, que mienten, ¡No sienten

Pero y si miro hacia ese cielo que ha existido desde siempre

Donde la Luna da la cara de frente

El antropocentrismo poco importa ya, más allá

De la conciencia individual

No entiendo como hay tanta gente que habla y que no expresa lo que siente

¿Que más me iba a esperar?

Y ahora me llaman loco por mirar al cielo mientras ellos, poco a poco

Se hunden en un mundo virtual

Y entonces visito el prado del macho cabrío

Donde las palabras se convierten en olvido

Y enciendo la hoguera en el prado del macho cabrío

Y las flores marchitan a mi paso en el camino

No sé si es algo real mi libertad

O sólo es otro trozo de papel sobre el que escribo pensamientos retorcidos

Que me nacen del olvido de querer no haber nacido, sumido en este núcleo tan

podrido

Donde el Sol no brilla más

Donde las flores se marchitan

Donde las lágrimas suplantan las sonrisas

Donde la parca se presenta y nos ofrece una caricia

De muerte y de justicia

Pero y si miro hacia esa gente que ha existido desde siempre

Y el optimismo se convierte de repente en una fuente de progreso decadente

No me importa lo que pienses, sólo importa lo que sientes

Y entonces visito el prado del macho cabrío

Donde las palabras se convierten en olvido

Y enciendo la hoguera en el prado del macho cabrío

Y las flores marchitan a mi paso en el camino

Y entonces visito el prado del macho cabrío

Donde las sonrisas se convierten en olvido

Y enciendo la hoguera en el prado del macho cabrío

Las estrellas que brillan iluminan mi destino

Jag går ut på gatan och allt är redan annorlunda

Ensamheten som invaderar mitt sinne känns närvarande

Tänk om jag inte vill prata mer?

Att morgnarna blir berg av fördomar

Med lasterna från folket i väst

De där bergen som uppfinner, som ljuger, känner inte!

Men tänk om jag tittar upp på himlen som har funnits för alltid

Där månen ger sitt ansikte

Antropocentrism spelar ingen roll längre, bortom

Av individuellt medvetande

Jag förstår inte hur det finns så många människor som talar och som inte uttrycker vad de känner

Vad mer skulle jag förvänta mig?

Och nu kallar de mig galen för att jag tittar på himlen medan de, lite i taget

De sjunker in i en virtuell värld

Och så besöker jag getens äng

Där ord blir glömska

Och jag tänder brasan på getängen

Och blommorna vissnar i min väg längs vägen

Jag vet inte om min frihet är något verkligt

Eller är det bara ännu ett papper jag skriver skruvade tankar på

Som föds till mig från glömskan att inte vilja ha fötts, störtat in i denna kärna så

rutten

Där solen inte skiner längre

där blommorna vissnar

där tårar ersätter leenden

Där den bistra skördaren dyker upp och ger oss en smekning

Av död och rättvisa

Men tänk om jag tittar på de människorna som har funnits för alltid

Och optimism blir plötsligt en källa till dekadenta framsteg

Jag bryr mig inte om vad du tycker, det spelar bara roll vad du känner

Och så besöker jag getens äng

Där ord blir glömska

Och jag tänder brasan på getängen

Och blommorna vissnar i min väg längs vägen

Och så besöker jag getens äng

Där leenden förvandlas till glömska

Och jag tänder brasan på getängen

De lysande stjärnorna lyser upp mitt öde